Happy New Year - 32 år senare

Jag kommer ihåg hur jag i början av 80-talet låg och lyssnade på Abba på plasttaket till lekstugan på internatskolan jag gick på. Det var skivan Super Trouper som gällde och jag hade burit ut högtalarna på taket och låg där och lyssnade - det var tider det...

Det fanns många bra låtar på skivan (eller rättare sagt kassettbandet som jag spelat in skivan på) och B-sidan inleddes med Happy New Year. Här är texten på refrängen:

Happy new year, happy new year
may we all have a vision now and then
of a world where every neighbour is a friend.
Happy new year, happy new year
may we all have our hopes our will to try
if we don’t we might as well lay down and die,
you and I.

Det har gått 32 år sedan de önskade gott nytt år med sången men texten känns fortfarande lika aktuell. Tyvärr har deras önskan om en värld där alla grannar är vänner fortfarande inte infriats...

Jag vill önska er alla ett gott nytt år och hoppas att vi tillsammans ska kunna hålla fast vid hoppet om en bättre värld. Kom ihåg att vi alla har har en oändlig potential inom oss att sprida det goda runt omkring oss.


Gott nytt år till alla mina läsare över hela världen  :)

Här är en länk till en video från tiden då det begav sig :)

Ingen av oss lever själv

Vid ett tillfälle i höstas kom jag på mig själv med att bli väldigt ledsen i samband med att några vänner åkte hem efter att ha hälsat på hos oss. Det är i och för sig inget konstigt med det men jag blev förvånad över att jag reagerade så starkt och blev så ledsen och nedstämd. Jag tog en ordentlig promenad i skogen för att gråta lite och försöka komma fram till vad det berodde på.

Efter ett tags funderande kom jag fram till att det nog berodde på att jag för mig själv vågat erkänna att personerna i fråga betydde väldigt mycket för mig. Det är först när vi vågar erkänna att vi älskar någon som den människan blir riktigt betydelsefull för oss. Nackdelen med att göra det är att det blir jobbigare att skiljas...

En grupp som har betytt mycket för mig är Salt. Tyvärr finns den inte längre men musiken och texterna lever vidare. På skivan Innan finns en låt med titeln Ingen av oss som har följt mig under många år. Här är en textrad från refrängen, eller rättare sagt hela refrängen;

Ingen av oss lever själv, vi bärs av alla de som vi har vågat älska och hoppas på.

Den här textraden har jag citerat i alla möjliga sammanhang men det är först på sistone som jag har insett att det handlar om de vi älskar och inte i första hand de som älskar oss...

Det krävs mod och engagemang för att älska någon och ofta kan det vara enklare att låta bli. Men om vi vill att människor ska betyda något för oss så måste vi våga. Det bästa för oss människor är att leva i nära gemenskap med andra människor, eller som John Donne skrev redan på 1600-talet; No Man is an Island.

När jag gick där i skogen och funderade bestämde jag mig för att hädanefter i större utsträckning låta människor betyda mycket för mig genom att våga älska och hoppas på dem. Jag hoppas att jag lyckas...

Bandu

Någon som tycker om att bygga med klossar? Eller rättare sagt - finns det någon som inte tycker om att bygga med klossar??

Just nu sitter min fru och spelar Bandu med sina fyra bröder och en svägerska, alla 30+ varav tre civilingenjörer inom byggbranchen :), och de har verkligen roligt (jag skulle egentligen vilja lägga upp en filmsnutt som visar när de spelar...)

Det här är ett väldigt roligt spel för alla åldrar, det ända som krävs förutom spelet är ett tämligen kraftigt bord som underlag. Sedan gäller det att bygga torn, antingen med eller mot varandra. Det finns flera olika sätt att spela på och man får ju naturligtvis gärna komplettera med egna regler.

En fördel med det här spelet är att det även är väldigt roligt och spännande att titta på när de andra bygger.

Ett stort tack till Christopher och Sakyibea för spelet...

Frälsarkransen V

Nu har vi kommit till Jagpärlan. Det är den pärlemorskimrande lilla pärlan. Den är placerad bredvid Gudspärlan  för att påminna om att vi är skapade till Guds avbild.

Om vi tänker oss att det finns någon sorts Gud så är vår föreställning eller bild av den guden naturligtvis viktig. På samma sätt är det avgörande för oss hur vi uppfattar oss själva. Vår självbild avgör hur vi ser på oss själva och naturligtvis påverkar den även hur vi ser på andra människor.

Precis som ett sandkorn bär möjlighet att bli en pärla ryms inom varje människa oanade möjligheter.

Som vanligt är det upp till var och en att tänka, fundera eller säga något även till den här pärlan. Jag brukar säga eller tänka;

Guds rike är dolt invärtes i mig.
Gud, hjälp mig se mig själv - med dina ögon.

För mig är Guds rike ett väldigt positivt laddat begrepp. Det handlar om att allt det positiva som jag förknippar med Gud breder ut sig och tar plats; kärlek, glädje, tålamod, vänlighet, godhet, ödmjukhet och så vidare. Det känns bra att tänka sig att möjligheten att sprida allt det här finns dold inom mig. Det finns en oändlig potential i varje människa att sprida det goda runt omkring sig.

Vi (eller i alla fall jag) tänker ofta för smått om oss själva och ser ner på oss själva. När jag håller i Jagpärlan känner jag att Guds rike finns inuti mig och väntar på att få sippra ut.

Att se mig själv med Guds ögon handlar om att få syn på mig själv bortom alla roller, krav och förväntningar. Jag har ofta mycket högre krav på mig själv än på andra och behöver träna på att ha en mer överseende och förlåtande inställning till mig själv.

(Här finns en länk till tidigare inlägg om frälsarkransen)

Jultankar II - Presentöppnandets betydelse

I mitt första julinlägg skrev jag om presentpapprets betydelse, nu har vi kommit till öppnandets betydelse...

I min ursprungsfamilj har vi en tradition av att öppna paket sakta och försiktigt... jag kan se fördelar med att slita upp paketen också men det passar inte med tanken i det här inlägget...

Vi har som sagt lagt stor möda vid själva öppnandet av paketen. Här handlar det inte om att slita upp paketen så fort så möjligt utan om att knyta upp knutarna försiktigt och avlägsna pappret utan att det går sönder. Sedan skall snörena rullas ihop och pappret vikas ihop. Så här gör jag fortfarande när jag ska öppna paket och jag tycker om att göra det. Sakta och med eftertanke, utan brådska (till de övriga familjemedlemmarnas otåliga besvikelse....)
- Skynda dig, du behöver inte vara så noggrann....

Vartannat år i slutet av höstterminen brukar vi i vårt arbetslag baka pizza tillsammans i byns bagarstuga (ett stort tack till våra mattanter som står för förberedelserna). Det är väldigt gott och trevligt och i traditionen ingår också en julklapp som en av oss har köpt och slagit in. Mot slutet av kvällen skickas paketet runt och alla får klämma på det och gissa vad det innehåller. Den som gissar bäst får öppna paketet, ta hem innehållet och köpa ett nytt paket nästa gång.

Om vi håller fast vid liknelsen från förra julinlägget, nämligen att tänka sig Jesus som en present från Gud så kanske det vore intressant att fundera lite kring själva öppnandet och mottagandet av gåvan. Innebörden av att Jesus föddes här på jorden, att han sägs vara Guds son och att man talar om att Gud blev människa (inkarnationen) är varken lättsmält eller lätt att förstå. Gång på gång får man närma sig presenten försiktigt, reflektera kring den, känna på den, gissa vad den innehåller, sedan öppna och försöka ta det till sig. Det blir som en ny present varje år, och kanske även med en ny eller djupare förståelse av innebörden från år till år. 

My Girlfriend's Boyfriend

Det här är en film jag aldrig skulle vilja se om jag stötte på den någonstans, varken omslag, titel eller beskrivning får mig det minsta intresserad. Snarare är det en film som jag skulle rata på en gång utan att undersöka den närmare.
Tala om att vara fördomsfull :) Men å andra sidan kan man ju inte se alla filmer så man måste ju gallra på något sätt...

Det som fick mig att se den var att min dotter Hanna rekommenderade den och vi brukar tycka om ungefär likadana filmer. Jag hade också hört låten You and I med Ingrid Michaelson som spelas i filmen och det gjorde mig också lite sugen på att se filmen.

Jag tänker inte försöka berätta vad filmen handlar om - det är inte så enkelt att säga och det finns alldeles för många bottnar i filmen för att det skall vara någon idé att försöka. Det enda ni får är min rekommendation...och Hannas...

Jag önskar att jag var lite bättre på att se filmer förutsättningslöst utan att på förhand ha bestämt mig för om de är bra eller dåliga, förmodligen går jag miste om en massa bra filmer på grund av det. För mig är omslaget och den första känslan jag får av en film helt avgörande. Några sekunder på trailern kan räcka för att jag ska ha bestämt mig. Likaså kan jag på förhand ha bestämt att en film är bra enbart på grund av regissören...

Tala om att vara kategorisk och enkelspårig...
  
Förresten, är det någon som har sett filmen och vad tyckte ni i så fall?

Varför Joumak?

När jag för ett antal år sedan började röra mig ute på nätet var man ju tvungen att hitta på ett alias eller användarnamn. På många sociala nätverk använder man ju inte sitt riktiga namn...

Jag ville hitta på något som kändes vettigt, inte bara ta mitt vanliga förnamn och lägga till en massa siffror (vilket man ofta måste göra eftersom många har samma förnamn...) utan försöka hitta ett ord som kändes bra.

Jag har en viss kännedom om det japanska språket efter ett antal år i Japan så jag försökte komma på något japanskt ord som kunde passa men kunde inte komma på något lämpligt.

Ända sedan jag fick en skiva med Terra Nova på 80-talet har jag varit ett stort fan till Bengt Johansson. Först var det med gruppen Hoppets Horisont som senare bytte namn till Terra Nova och efter det har han gjort ett antal soloskivor. Tyvärr finns inte de första skivorna tillgängliga på CD förutom några av låtarna som finns med på skivan Återkoppling.

På den första skivan Hoppets Horisont från 1982 finns det med en instrumental låt med namnet Joumak. Det låter rätt mycket 80-tal och jag har svårt att avgöra om jag tycker om låten mest av nostalgiska skäl eller om jag skulle tycka om den även om jag hörde den för första gången nu :) I vilket fall så tycker jag om den.


På konvolutet står följande att läsa om låten:

En liten sjö långt från vägar och turistanläggningar. Genomskinlig. Dagligen patrullerad av kungsörn och stenfalk. Och längre neråt fjälldalen ropar en lom...

Jag har alltid tyckt om både låten och låtnamnet, det ligger bra i munnen, så jag har helt sonika snott det (hoppas inte Bengt misstycker!) och börjat använda det som alias.

För övrigt så är hela skivan värd en genomlyssning, om du stöter på den eller Terra Nova skivan så köp dem på en gång!

(Jag kunde inte låta bli att även lägga in en bild på baksidan av konvolutet; Dan-Erik Sahlberg, Lasse Johansson, Mikael Öman, Bosse Sandahl, Bengt Johansson och Kristina Erikssonn)

Russinövning med kaffe

Russinövning innebär att man äter ett russin sakta och verkligen känner efter vad det smakar och hur det känns i munnen, det handlar om att slappna av och försöka vara verkligt närvarande med så många sinnen så möjligt.

För mig är kaffedrickande när det är som bäst en enda stor russinövning. Kaffe är varken en pris- eller tidsfråga (det behöver varken gå fort eller vara billigt). Däremot ska det vara gott och inte stressigt.

För tio år sedan började jag mala kaffet för hand; jag köpte en dyr och fin kaffekvarn och varje gång jag använder den känner jag mig nöjd och glad över att jag har en så bra kvarn. Den fungerar fortfarande perfekt och sett till antalet gånger jag använt den så har den inte kostat så mycket :)

Att mala själv handlar inte om att tjäna pengar - det är dyrare att köpa bönor än färdigmalt. Det handlar heller inte om effektivitet - det tar mycket längre tid än att inte mala. Istället handlar det om att göra kaffedrickandet till något mer. Kaffedrickandet börjar redan när man känner lukten av bönorna man mäter upp, det malande ljudet av kvarnen, doften av det nymalda kaffet och så vidare...

Jag tror att vi kan göra livet rikare och intensivare genom att ofta göra russinövningar. Välj ut något speciellt som du gör regelbundet och utveckla en ritual kring det. Ta det lungt, slappna av, använd så många sinnen som möjligt - låt det bli till en viktig stund och njut så mycket du bara kan, det är du värd.

Jultankar - Presentpapprets betydelse

Tänkte dela några tankar kring julen utifrån den kristna berättelsen om den första julen...här kommer första tanken:

Alla har vi fått presenter; julklappar, födelsedagspresenter, farsdagspaket, konfirmationspresenter och så vidare...

I min ursprungsfamilj har vi lagt rätt så stor vikt vid själva omslagspappret. Min mamma slog ofta in julklapparna med brunt papper, röda snören och lack istället för tejp. Inte glittriga, färggranna tomtepapper vilket förmodligen hade varit enklare.

Utsidan är inte oväsentlig utan den säger något om innehållet och ger en hint om tankemödan bakom. Pappret säger också något om avsändaren...

Jag vet inte vad du har för förhållande till julevangeliet - bibelns beskrivning av vad som hände den första julen. Är det en exakt beskrivning av en historisk händelse med bland annat 1000-tals änglar som i fysisk form flyger omkring och sjunger, eller är det en berättelse som innehåller korn av sanning men också är fylld med ett symbolspråk som har viktiga saker att säga om Gud?

Oavsett vilket så kan man väl se det som att Jesus är en present från Gud till den här världen och då är frågan vad omslagspappret har att säga oss? Hur väljer Gud att förpacka den kanske största gåva han ger oss?

Man kan ju knappast anklaga Gud för att slå på stora trumman - ett litet stall i ett litet land, ogift mor, okänd far. Några outbildade herdar tillsammans med sina får står för de första gratulationerna, han undkommer med nöd och näppe en massaker och så vidare...

Tänk er istället eldskrift på himlen, ett stort slott, kilometerlånga köer med människor som vill gratulera, kanske lite vulkanutbrott eller jordbävningar...

Frågan är då: varför valde Gud just det presentpappret och inte ett lite finare? Vad vann han på det?

Frälsarkransen IV

Förra inlägget handlade om Gudspärlan och nu har vi kommit till tystnadspärlorna. De är avlånga och sex till antalet. Det är verkligen brist på stillhet och tystnad i vår stressade värld. Vare sig man tror på en Gud eller ej så skulle nog alla tjäna på att vara i stillhet och tystnad en liten stund då och då. Frälsarkransen har därför sex pärlor för tystnad. Det handlar om att försöka stänga av malande tankar och prestationskrav och bara vara. I tystnaden kommer vi i kontakt med vårt innersta och ger det möjlighet att säga något till oss.
Det kan ju tyckas märkligt att ändå säga något när man stannar till på tystnadspärlorna men jag brukar säga, eller tänka:

I Guds tystnad får jag vara
Ordlös, stilla, utan krav

Jag har vuxit upp i en tradition där det ofta poängterats att Gud vill tala till oss och att han har mycket att säga, ofta med tonvikt på "övernaturlig information" som man inte kan få på annat vis. För mig känns det bra att säga till mig själv att jag slappnar av i Guds tystnad. 

Vidare har jag ofta befunnit mig i sammanhang med långa och innerliga böner som på olika sätt ska övertyga Gud eller få Gud att handla. Nu känns det skönt att få vara just ordlös. Man måste inte alltid försöka formulera det man känner i ord, ibland känns det nästan omöjligt att beskriva det man känner i ord. Då är det skönt att få vara ordlös och känna att det är OK.

Utan krav - slappna av och känn att du är bra som du är, här behöver du inte prestera eller imponera för att duga, du är bra som du är.

Det är som vanligt fritt att göra eller säga precis vad man vill till varje pärla.

Ibland tänker jag att man skulle behöva hoppa över alla andra pärlor och bara använda tystnadspärlorna för att komma till ro.

Kommentera gärna och tala om hur du använder kransen, eller varför du inte tycker att det verkar vara en bra idé.

Oroshjärta

Jag har ägnat alldeles för mycket tid och energi åt att fundera på vad andra ska tycka. Det tänker jag nu försöka ändra på.

Under många år har jag tyckt om berättelserna om Mumintrollet. De animerade filmerna spelade vi in på video när de gick på TV och nu har jag lyckats få tag i dem i lite bättre format. Böckerna brukar man kanske tänka på som barnböcker men de passar verkligen alla åldrar. (Min tanke är att skriva mer om muminberättelserna i senare inlägg.) Den här gången ska jag bara använda två av karaktärerna för att visa hur man på olika sätt kan förhålla sig till vad andra ska tycka om det man gör.

Mumintrollet är en grubblande figur som oroar sig för allt möjligt. Han tycker synd om både sig själv och andra och han vill alltid vara alla till lags. Han har ett stort hjärta men glömmer ofta bort sig själv. De andra är helt enkelt viktigare. Framför allt är det viktigt vad de andra tycker och tänker - han vill till varje pris undvika missförstånd.

Lilla My är verkligen hans motsats. Hon vet vad hon vill, hon gör som hon vill  och hon struntar fullständigt i vad andra tycker. Hon är "pang på" med andra ord. Hon säger rakt ut vad hon tycker och är väldigt "krass" i sina uttalanden. Det kan ju naturligtvis hända att hon ligger i sängen på kvällen och har dåligt samvete över allt hon gjort och sagt under dagen men det är ingenting som antyds i berättelserna.

Ändå är hon en väldigt älskvärd figur, hon är ärlig, säger vad hon tycker utan att släta över eller fjäska. Det råder aldrig någon tvekan om vad hon tycker om saker och ting - man behöver inte gissa...


Under senaste året har jag många gånger lyssnat på låten Oroshjärta av Tomas Andersson Wij. Här kommer ett utdrag ur texten:

Du har vaknat upp vid stup
och du har klängt längst ut på kammen
Alltid nånting du gjort fel
och nåt hemskt du sagt
Men ingen bryr sig som du gör
ingen människa väger alla orden
Och om nån ändå skulle göra det
låt då den stackaren göra det
oroshjärta

Helt klart väger man ofta sina egna ord alldeles för mycket. Om nu någon skulle misstolka eller ta illa upp så är det ju inte hela världen, eller?
Jag har bestämt mig för att försöka våga säga lite mer rakt ut vad jag tycker och göra lite mer som jag vill - mindre Mumintroll och mera Lilla My.

Frälsarkransen III

I det förra inlägget skrev jag att de olika pärlorna i Frälsarkransen symboliserar olika viktiga delar av tillvaron. Som exempel nämnde jag de sex ovala pärlorna som kallas tystnadspärlor. I det här inlägget ska jag försöka säga något om den stora gula eller gyllene pärlan - Gudspärlan.

När det gäller Frälsarkransen så får man naturligtvis använda den precis hur man vill, det har getts ut flera böcker som beskriver olika sätt att använda den. Det viktiga är ju att den blir till hjälp för mig i min relation till Gud, mig själv och andra människor. Känns den bara jobbig eller onödig är det ju bara att sluta använda den...

Den första pärlan handlar om att flytta fokus från sig själv till något större, att sträcka sig mot det som inte låter sig beskrivas helt och fullt. Den är Frälsarkransens början och slut, ursprung och mål. Vill man kan man vid varje pärla stanna upp en stund och säga eller läsa något. Vid Gudspärlan brukar jag säga:

Du är gränslös
Du är nära
Du är ljus - jag är Din

Gränslös - finns överallt, är inte begränsad
Nära - är på något sätt närvarande och nära överallt, även hos mig
Ljus - det goda, positiva, kärleksfulla som jag också vill vara en del av eller få mer av

Jag tror att det är viktigt att hitta en bekännelse som man känner att man bottnar i, ibland kanske man inte känner att man har tro för mer än:

Gud om du finns....vill jag tillhöra dig

Sen kan man naturligtvis bygga på med annat som man tycker passar bra. Samtidigt tror jag att det finns en poäng med att hålla sig till något kort och enkelt.

Kanske är det så att någon som läser det här blir sugen på att införskaffa en frälsarkrans. Bor du i närheten av Umeå kan du leta upp Din Bok. Annars finns den också att beställa på ett flertal ställen på nätet; bland annat här.

Absolut rätt livsåskådnig

Nu har jag hittat seriestrippen som jag refererade till i förra inlägget. Den fanns med i min pärm med gamla predikningar. Jag måste erkänna att jag har tillbringat mycket tid under många år med att försöka komma fram till den mest korrekta tron eller livsåskådningen. Jag tänkte ofta att det ju måste vara antingen eller i varje fråga. Antingen måste man vara döpt eller också inte osv.

Klicka för större bild

Nu har jag släppt mycket av det, jag tror inte längre att det finns enkla exakta svar på alla frågor och jag eftersträvar inte heller priset för absolut rätt livsåskådning. Jag tror att alla människor har viktiga saker att säga om livet och Gud och jag vill inte gå miste om det genom att tro att jag redan har hela sanningen.

Någon som känner igen sig?

Absolut rätt?

Klicka på bilden för att förstora

Tänk att vi har så lätt för att tro att just vi har rätt eller har kommit fram till den bästa lösningen.

I frikyrkliga sammanhang tror jag att det är rätt så vanligt att tänka så här och det kan ju delvis förklaras av att man från början har varit en rörelse som har protesterat mot det rådande synsättet på grund av att man kommit fram till hur det egentligen förhåller sig.
Man känner sig exklusiv och utvald och det blir sedan svårt att acceptera andra sätt att se på saken. Istället gör man vad man kan för att övertyga andra om att man har rätt. Inte de bästa förutsättningarna för dialog med andra ord.

Enligt wikipedia finns det över två miljarder kristna i världen, vilket man naturligtvis får ta med en nypa salt, det är ju inte alldeles enkelt att enas om en definition av kristendom.
I min ungdom trodde jag faktiskt att jag hörde till den lilla utvalda skara som hade kommit fram till den rätta tolkningen av bibeln och det blev lite omtumlande när jag insåg att det kanske inte var riktigt så enkelt.

Jag  kommer ihåg en seriestripp i tidningen Trots Allt (tyvärr nerlagd) där en person vid tidens slut mottar priset för absolut rätt livsåskådning...(ska försöka hitta den och lägg in i ett senare inlägg)

Jag tror att det är viktigt att reflektera kring den här frågan - är det verkligen rimligt att tänka sig att just jag har hittat den rätta vägen och att alla som tänker annorlunda har fel?
Kommentera gärna och berätta hur ni tänker...

Fallet Henry

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag har en förkärlek för filmer där människor förändrar sitt liv, hitta sig själva och liknande. Fallet Henry är en sådan film. Här handlar det dock inte om att träffa en människa som sporrar till förändring utan om att bli träffad av en kula i huvudet.

Det var 15 år sedan jag såg den här filmen första gången och jag kommer ihåg att jag föll pladask. Nu är det många år sen jag såg den sist och jag var lite nyfiken på om jag fortfarande skulle tycka om den - vissa filmer har ju en tendens att tappa med åren.

Jag kan utan svårighet komma på flera skäl till att såga filmen; den är väldigt förutsägbar, storyn är inte på något sätt originell, en del tveksamma skådespelarinsatser, här handlar det inte om att antyda utan om att använda storsläggan osv.

Ändå kan jag inte riktigt värja mig (eller jag kanske inte vill), utan faller pladask igen och märker att jag blir väldigt berörd av filmen. Naturligtvis handlar det delvis om nostalgi men inte bara det...

I min värld är det största som kan hända att en människa börjar se sin omgivning och människor runt omkring sig på ett nytt sätt;

• Andra människor och deras välmående blir viktigt. 
• Världen är inte längre ett hot utan en möjlighet. 
• Mitt eget bästa står inte längre alltid i centrum, jag är en del i något större.
• Det är inte alltid så viktigt vad andra tycker.
• Jag vågar lyssna till mig själv och stå för vad jag tycker.

I Henrys fall behövdes det en kula i huvudet för att han skulle få upp ögonen för vart han var på väg och vilka värderingar han hade.

Jag hoppas att jag skall kunna förändras utan kula...

Optimerandets förbannelse

Vi lever verkligen i en tid när allt skall optimeras. Vi får mer och mer att välja på men samtidigt är det som att det blir viktigare och viktigare att välja rätt så att allting blir riktigt bra, för att inte säga bäst. Så här skriver wikipedia om att optimera:

Att optimera innebär att finna den bästa, "optimala", lösningen på ett problem utifrån de förutsättningar som ges.

Vi vill se till att allt i livet blir bättre och effektivare för varje dag. Det gäller både för de stora valen och de mindre.

Vi vill hitta den optimala partnern, det optimala boendet och det optimala arbetet. Samma sak med bil, mobil, tv, micro, köksluckor, bubbelpool osv.

Vi vill att våra pengar ska ge optimal utdelning både när vi handlar och när vi sparar.

Som om inte det räckte så vill vi även hitta den snabbaste vägen, den kortaste kön, den nyttigaste och billigaste maten. Sedan gäller det att få i så mycket disk i diskmaskinen som möjligt och att promenera så effektivt det bara går. Kan vi sedan komma på det effektivaste sättet att städa huset och tvätta bilen så är lyckan fullkomlig.

Men vänta nu...hur vet man om man verkligen har lyckats optimera på bästa sätt? Det är nog bäst att titta över alltihop en gång till.

Jag hade en gång en T-shirt med texten Den som har mest prylar när han dör vinner. Kanske borde man skaffa en med texten Den som har lyckats optimera alla delar av livet på bästa sätt innan han dör vinner.

Visst, jag tycker också att det kan vara bra att försöka vara effektiv ibland och visst är viljan till förbättring en viktig drivkraft i livet men ibland känns det som att vi missar något på vägen.

Ibland behöver vi unna oss att diska en halv maskin, åka några mil för att köpa en chipspåse, ta en lång promenad i sakta mak utan att tänka på fettförbränning eller helt enkelt göra något riktigt sakta och lugnt...

Eller vad säger du?

Frälsarkransen - II

Foto: Alva

Som människa finns det en massa saker man måste förhålla sig till;

• Hur ser jag på mig själv, mitt eget värde? 
• Hur ser jag på andra människor?
• Hur vill jag se på andra människor? 
• Finns det något större än människan? 
• Hur gör jag när jag misslyckas, när jag inte handlar så som jag tycker att jag borde?
• Vad gör jag när allt känns hopplöst?
• Finns det något beständigt?

En av tankarna med Frälsarkransen är att vara en hjälp att kontinuerligt reflektera kring de viktiga frågorna i livet. Svaren på frågorna kanske kan variera över tid men det är viktigt att reflektera kring dem och fundera på hur vi skulle vilja svara på dem. Till exempel så kan synen på mig själv och synen på andra variera men det är viktigt att fundera på hur jag skulle vilja se på mig själv och andra.

Tanken är att de olika pärlorna symboliserar olika delar av livet och tillsammans bildar en helhet som hjälper mig att få balans, prioritera rätt och inte glömma bort viktiga aspekter av livet.
Det finns till exempel sex stycken ovala pärlor som kallas tystnadspärlor och alla som lever i den här bullriga och stressade världen måste väl hålla med om att vi skulle behöva sitta still och vara tysta lite oftare...

Mer om de andra pärlorna kommer senare...

Det är Martin Lönnebo som har konstruerat Frälsarkransen och här finns en film där han berättar om hur han kom på idén till Frälsarkransen.

Frukost

För mig är frukost helt klart en viktighet. Så länge jag kan komma ihåg har jag njutit av att äta frukost. Under många år var det havregrynsgröt med kruskakli som gällde. Under en annan epok var det fil och müsli. Det ultimata har alltid varit en ordentlig hotellfrukost; ägg, korv, bacon, fil, müsli, gott bröd osv.

För några år sedan inträffade något fantastiskt - jag stötte på LCHF. Jag ska inte fördjupa mig i vad det är i det här inlägget men det innebär i princip att man försöker undvika kolhydrater och istället ökar fettintaget, och då helst mättat animaliskt fett.

Det här innebär att jag nu kan äta det jag tycker är godast till frukost samtidigt som jag tror att det är det bästa att äta! En standardfrukost består av en tallrik skramlade ägg (scrambled eggs) gjorda på mestadels äggulor och grädde, stekta färska champinjoner, stekt frukostkorv och en brieostskiva. Till det en djup tallrik med turkisk youghurt utblandad med grädde (för konsistensens skull) och lite müsli (lite kolhydrater måste man kunna unna sig :) )

Jag har alltid varit lite skeptisk till olika kosttillägg men har på sistone börjat äta lite Omega-3 och D-vitamin. Det hela sköljs ner med ett glas gott norrländskt vatten...

Visst ser det gott ut?

James

En av mina absoluta favoritartister är Billy Joel. Med låtar som Piano Man, Just The Way You Are, Honesty, An Innocent Man, The River Of Dreams och många andra har han lyckats nästla sig in i min värld. En lite mer okänd låt som har en riktigt tänkvärd text är James från skivan Turnstiles. Låten handlar om James som istället för att göra det han själv vill satsar på att göra alla runt omkring honom nöjda. Han försöker leva upp till andras förväntningar men frågan är om han tycker om sitt liv? Uppmaningen till James i sången blir:

Do what's good for you or you're not good for anybody.

Det här är en strof som har följt mig i många år. Jag inser naturligtvis att man skulle kunna tolka det som att man bara ska tänka på sig själv och sitt eget bästa men jag tror inte att det är det som Billy Joel vill förmedla. Det handlar snarare om att man måste lyssna till sig själv och ta sig själv och det man vill och önskar på allvar. Jag är inte den första som konstaterar att man måste älska sig själv för att kunna älska andra. Om man bara lyssnar till andra och inte bryr sig om vad man själv vill eller tänker så är risken att man en dag vaknar upp och inser att man inte har levt sitt eget liv utan det liv som andra ville att man skulle leva. Sen kommer bitterheten som ett brev på posten...

Jag har själv på många sätt haft svårt för att lyssna till mig själv och våga göra det jag innerst inne vill. Till slut hamnar man i ett läge där man knappt vet vad man vill längre.

Det här är en låt till alla er som känner igen er i det. Läs texten och lyssna till låten på Spotify eller Youtube

(Jag vill passa på att tacka Tomas som på gymnasiet introducerade Billy Joel för mig genom att ge mig ett riktigt bra blandband (kassettband alltså...) med hans låtar. Om jag kommer ihåg rätt så spelade du även hans låtar på piano...)

Gilbert Grape

Jag har en förkärlek för filmer som handlar om människor som hittar sig själva, vågar ta nya steg i livet, upptäcker att livet är fantastiskt osv. Livet rullar på men så plötsligt händer något som får oss att byta riktning eller helt enkelt våga vara oss själva. Det finns naturligtvis massor av sådana filmer men den här tycker jag är en av de bättre - den hamnar absolut på min 10 i topp lista.

Historien är bra ur många aspekter och jag har upptäckt nya saker för varje gång jag sett den. Leonardo DiCaprio gör här i en av sina första filmer en fantastisk insats som Gilberts utvecklingsstörda lillebror Arnie - i mitt tycke hans bästa roll någonsin. När vi såg filmen första gången kunde vi inte förstå hur de kunde få en utvecklingsstörd pojke att spela så bra. Även Jonny Depp (Gilbert) och Juliette Lewis (Becky) är riktigt bra i sina roller. Filmen har den fyndiga titeln What's Eating Gilbert Grape? på engelska, vilket väl skulle kunna översättas som Vad är det som tär på Gilbert Grape?. Den är regisserad av Lasse Hallström, vilket i sig är nog för att man ska se den.

Jag tänker inte berätta något mer om själva handlingen men har du inte sett den så gör det (jag vet ett ställe i Lögdeå där man kan få låna den...)

Frälsarkransen

Foto: Alva

Vi människor har ju ett antal sinnen med vilka vi kan uppfatta och kommunicera med vår omvärld. Det är svårt att rangordna dem men jag tror att vi många gånger är rätt så beroende av känseln; att röra vid något eller någon. Det är ju trevligt att höra att någon älskar en men det känns ännu bättre att få en kram. Vi kan läsa i en bok om kyla men det är inte lika påtagligt som att känna den med kroppen en kall vinterdag.

För barn är det viktigt med nallar och gosedjur; att få somna med armen om något mjukt eller att berätta för favoritnallen att det har varit en jobbig dag. Det sägs att det är livsviktigt för små barn att få kroppskontakt med andra - de behöver få känna att någon smeker, kramar eller klappar om dem. Det räcker inte att man talar om för dem att man älskar dem - man måste visa det med kroppen.

Jag tror att det på många sätt är likadant när man blir äldre. Vi behöver också känna saker med vår kropp för att riktigt kunna ta in det och förstå att det är på riktigt.

Ibland blir vissa saker symboler för en viss känsla. En speciell kaffekopp kan göra att vi känner oss lugna och avslappnade. Det slitna skinnet i favoritfåtöljen gör oss trygga och med mormors gamla ring på fingret känner vi att vi är en del av historien. Det är inte alltid vi riktigt kan förstå eller förklara för oss själva varför vissa saker blir extra viktiga för oss - och det kanske inte ens är så viktigt att på det sättet kunna förstå allt.

Jag har under några år använt Frälsarkransen som ett sånt föremål. De olika pärlorna symboliserar eller betyder olika saker men många gånger kommer jag bara till första pärlan, det känns bra att bara känna den mellan fingrarna. Det har hänt flera gånger att jag somnat med den i handen...

Jag har tänkt att lite då och då skriva något inlägg om vad man kan ha frälsarkransen till och hur jag använder den. Kommentera gärna och berätta om du använder den eller något annat föremål för att känna trygghet...

Konsten att leva innerligt

Varje sommar försöker jag lyssna på så många sommarpratare som möjligt och det ser ut att bli fler och fler för varje år. Den 12 augusti 2010 var det  prästen Ted Harris som var sommarvärd. Jag hade inte hört talas om honom tidigare men tyckte att det han sa var så intressant så att jag på en gång beställde boken om Søren Kierkegaard som han skrivit tillsammans med Ann Lagerström. Ted har tydligen skrivit flera böcker om Kirkegaard men det här är en lite mer lättsmält bok för oss vanliga människor. Jag har läst boken under en längre tid (det känns bäst att inte sträckläsa den utan ta en liten bit i taget) och vill verkligen rekommendera den.
Boken handlar bland annat om vikten av att komma fram till vad vi själva vill och att vi själva måste ta ansvar för våra liv.
Ted skriver själv att det är tre centrala teser i Kirkegaards filosofi som har inspirerat honom:

• Du har en förmåga att välja. Det är du själv som bestämmer hur du skall förhålla dig till livet. Du är ansvarig för ditt förhållningssätt.
• Du kan utveckla en positiv livshållning. Du kan fylla ditt liv med omtanke och omsorg, öppenhet och tillit, respekt och tolerans.
• Du kan låta Guds närvaro och kärlek inspirerar dig. Du kan leva i enlighet med den gudomliga (kosmiska) ordningen.

Om du tycker att det låter intressant så är det här kanske en bok för dig

The Reader

Jag tycker personligen inte att det finns så många bra filmer om förintelsen, eller jag kanske ska säga att jag inte känner till så många...
Och då menar jag inte filmer som visar vad som hände och hur hemskt det var för judarna utan filmer som försöker spegla människor bakom förintelsen och allra helst bland förövarna.
Det är viktigt med filmer som försöker dokumentera vad som hände under kriget så att det inte faller i glömska men det är också viktigt med filmer som försöker sätta sig in i mekanismerna bakom förintelsen. Hur kunde det ske? Hur kom det sig att vanliga tyskar blev mördare och kunde medverka till det hemska som hände?

Jag har tidigare skrivit om boken De välvilliga som försöker ge en bild av en SS-officer och det här är en liknande historia. Går det att se på en människa vad den har varit med om. Kan man bli förälskad i en person som har utfört hemska handlingar? Vad säger det om mig själv om jag faller för en person vars värderingar jag egentligen föraktar?

Det här är en film som försöker problematisera synen på förövaren men den frågar sig också hur långt man är beredd att gå för att dölja sanningen...

(Här är ett tips på en annan bra film om judeförföljelsen: Ön i fågelgatan. Jag har visat den på mellanstadiet flera gånger, jag kanske måste skriva ett eget inlägg om den senare...)

Fysik per vers

Det här är en mycket udda bok som jag stötte på första gången medan jag läste till lärare. Jag är gymnasielärare i matematik och historia vilket innebär att jag har tillbringat mycket tid både på den naturvetenskapliga och humanistiska delen av universitetet. Det är en intressant blandning och jag upptäckte snabbt att de båda lägren hade många fördomar gentemot varandra.

Det berättas om Darwin att han ansåg sig ha skadat sitt intellekt med en alldeles för ensidig kost på det litterära planet. För oss som ofta läser böcker av en viss sort är den här boken ett guldkorn. Det är något så ovanligt som fysik i versform, blankvers för att vara mer exakt. Det är helt klart en bok för både humanister och naturvetare och man kan bara hoppas att den kan bidra till att föra de båda grupperna närmare varandra. Här följer några rader ur prologen:

Fysik det är ett ord från grekiskan.

Natur betyder det helt rätt och slätt.
Numera står det för en vetenskap,
ett västerländskt filosoferande,
som under 400 år har haft
en ambition att skapa mening i
det våra sinnen vill förtälja oss.
Men skapa mening gör vi var och en
på egna villkor. Lära sig fysik
är därför, om det skall bli meningsfullt,
en akt som kräver mycken reflexion
på samma sätt som läsningen av vers.
Jag hoppas därför att jag lockar Dig,
min läsare, till dubbel tankemöda.

Hachiko - En vän för livet

Många som känner mig vet nog att jag inte har några planer på att skaffa husdjur. Jag tycker det är nog med tre barn...

Man har ju läst att hunden är människans bäste vän men jag har nog aldrig tagit det riktigt på allvar. Jag har dessutom lite svårt för djurfilmer, tycker att de ofta känns rätt krystade.

Döm om min förvåning när jag finner mig själv snyftande till en "hundfilm". 

Anledningen till att jag överhuvudtaget ville se filmen är att den är gjord av Lasse Hallström och att den bygger på en berättelse från Japan. Jag är inte heller något stort fan av Richard Gere (även om jag faktiskt tycker om Primal Fear och Shall We Dance?).

Men Hatchiko - En vän för livet är faktiskt en riktigt sevärd film. Filmen bygger på en sann historia om hunden Hachiko som dyker upp från ingenstans och utvecklar ett starkt band till professorn Parker Wilson, spelad av Richard Gere. Jag ska inte avslöja något mer om själva handlingen men det är inte Richard Gere som spelar huvudrollen...

En liten stund under filmen satt jag till och med och övervägde om man kanske rent av borde skaffa hund någon gång...

De välvilliga

Finns det en potentiell mördare i oss alla? Hur skulle vi ha agerat om vi levde i Tyskland på trettiotalet? Är det bara omständigheterna som gör att vi agerar som vi gör?

Jag har alltid tyckt att det är mycket intressantare att se förintelsen ur förövarnas perspektiv än ur offrens. Att offren hade det förskräckligt och att de blev fruktansvärt illa behandlade är ju uppenbart men hur ser de mekanismer ut som får vanliga människor att bli förövare. Det är ju knappast så att tyskarna är ett särskilt ont släkte som är mer benägna att utföra onda handlingar. Jag utgår från att jag skulle ha betett mig ungefär likadant i den situationen som rådde. Ondskan, eller benägenheten att utföra onda handlingar ligger och lurar i oss alla. 

Boken är skriven som en självbiografi där den gamle SS-officeren Max Aue ser tillbaka på krigsåren i Hitlers armé. I en neutral och redogörande ton, utan tecken på ånger eller självförebråelser, berättar han sin historia. Max Aue är en mycket bildad, beläst och kultiverad person. Han älskar musik, litteratur och arkitektur. Samtidigt är han en kallblodig barbar som bland annat jobbar med att effektivisera koncentrationslägen. Hur går det ihop? Kan en människa vara både en kulturvarelse och en kallblodig mördare på samma gång? Och innebär det att vem som helst av oss skulle kunna bli som han?

Jag tycker att boken bitvis var rätt seg och i ärlighetens namn så läste jag vissa delar väldigt översiktligt men den gav mig mycket att tänka på och det är bra att någon vågar skildra förintelsen ur en förövares perspektiv.

Boken gavs ut i Frankrike hösten 2006 och blev en litterär sensation. Trots bokens tunga ämne och gigantiska omfång såldes den på kort tid i hundratusentals exemplar och tilldelades de två mest prestigefyllda litterära priserna i landet. Den översattes till svenska 2008. 

Kronjuvelerna

För ett tag sedan läste jag en recension av filmen Kronjuvelerna eller om det kanske var en intervju med någon av personerna bakom filmen. När personen fick frågan vad filmen handlade om så hade hon väldigt svårt att svara. Nu förstår jag varför. Det här är en film som är väldigt svår att beskriva eller kategorisera. Lovefilm kategoriserar den som Drama, Romantik och Svenskt. Den är absolut både tankeväckande, spännande och rolig. Det är nog en film som man antingen tar till sitt hjärta eller inte ens orkar sig igenom. Jag tog den absolut till mitt hjärta och rekommenderar den gärna. Men det är nog bra om man ser den lite som en saga och inte funderar så mycket på om den känns realistisk eller inte. Ella Lemhagen som har regisserat filmen har tidigare bland annat gjort Patrik 1,5 - också det en mycket sevärd film. Det ska bli spännande att se vad som kommer härnäst...
Det ända jag känner mig lite osäker på när jag sett färdigt filmen är vart kronjuvelerna tog vägen... Någon som såg några spår av dem?

En dag av David Nicholls

För många år sen följde jag en TV-serie som hette Cold Feet. En mysig serie om relationer och dylikt. Nu har en av författarna till serien skrivit en bok i samma anda. (Jag blir faktiskt lite sugen på att försöka få tag i några gamla avsnitt av serien för att återuppliva gamla minnen.)
Boken spänner över 20 år av två personers liv men man får bara veta vad som händer den 15 juli varje år. Ibland lämnas man mitt i ett intressant skeende och får inte veta vad som hände nästa dag. Huvudpersonerna Emma och Dexter vandrar in och ut ur olika relationer och den stora frågan är: Ska det någonsin bli de två, eller?
En styrka i boken är att författaren inte drar sig för att även beskriva jobbiga händelser och mindre smickrande sidor hos huvudpersonerna. Boken har även blivit film med Anne Hathaway och Jim Sturgess i huvudrollerna, den har jag dock inte hunnit med att se än.

En gåtfull vänskap

För mig som har läst en hel del matematik och har ett förflutet som missionärsbarn i Japan så är den här boken en riktig guldgruva. Yoko Ogawa är ett av den moderna japanska litteraturens största namn och det här är hennes första bok som översatts till svenska. Jag hoppas verkligen att det kommer fler....
Själva grundidéen med en person som bara kommer ihåg de sista 80 minuterna är verkligen intressant. Kan man överhuvudtaget lära känna någon och ha en relation med någon som inte kommer ihåg en från gång till gång?

Boken har även gått som radioföljetong på P1.

Är du intresserad av baseboll, matematik, japan och vänskap så är det här boken för dig