Fallet Henry

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag har en förkärlek för filmer där människor förändrar sitt liv, hitta sig själva och liknande. Fallet Henry är en sådan film. Här handlar det dock inte om att träffa en människa som sporrar till förändring utan om att bli träffad av en kula i huvudet.

Det var 15 år sedan jag såg den här filmen första gången och jag kommer ihåg att jag föll pladask. Nu är det många år sen jag såg den sist och jag var lite nyfiken på om jag fortfarande skulle tycka om den - vissa filmer har ju en tendens att tappa med åren.

Jag kan utan svårighet komma på flera skäl till att såga filmen; den är väldigt förutsägbar, storyn är inte på något sätt originell, en del tveksamma skådespelarinsatser, här handlar det inte om att antyda utan om att använda storsläggan osv.

Ändå kan jag inte riktigt värja mig (eller jag kanske inte vill), utan faller pladask igen och märker att jag blir väldigt berörd av filmen. Naturligtvis handlar det delvis om nostalgi men inte bara det...

I min värld är det största som kan hända att en människa börjar se sin omgivning och människor runt omkring sig på ett nytt sätt;

• Andra människor och deras välmående blir viktigt. 
• Världen är inte längre ett hot utan en möjlighet. 
• Mitt eget bästa står inte längre alltid i centrum, jag är en del i något större.
• Det är inte alltid så viktigt vad andra tycker.
• Jag vågar lyssna till mig själv och stå för vad jag tycker.

I Henrys fall behövdes det en kula i huvudet för att han skulle få upp ögonen för vart han var på väg och vilka värderingar han hade.

Jag hoppas att jag skall kunna förändras utan kula...