Jag har alltid tyckt att det är mycket intressantare att se förintelsen ur förövarnas perspektiv än ur offrens. Att offren hade det förskräckligt och att de blev fruktansvärt illa behandlade är ju uppenbart men hur ser de mekanismer ut som får vanliga människor att bli förövare. Det är ju knappast så att tyskarna är ett särskilt ont släkte som är mer benägna att utföra onda handlingar. Jag utgår från att jag skulle ha betett mig ungefär likadant i den situationen som rådde. Ondskan, eller benägenheten att utföra onda handlingar ligger och lurar i oss alla.
Boken är skriven som en självbiografi där den gamle SS-officeren Max Aue ser tillbaka på krigsåren i Hitlers armé. I en neutral och redogörande ton, utan tecken på ånger eller självförebråelser, berättar han sin historia. Max Aue är en mycket bildad, beläst och kultiverad person. Han älskar musik, litteratur och arkitektur. Samtidigt är han en kallblodig barbar som bland annat jobbar med att effektivisera koncentrationslägen. Hur går det ihop? Kan en människa vara både en kulturvarelse och en kallblodig mördare på samma gång? Och innebär det att vem som helst av oss skulle kunna bli som han?
Jag tycker att boken bitvis var rätt seg och i ärlighetens namn så läste jag vissa delar väldigt översiktligt men den gav mig mycket att tänka på och det är bra att någon vågar skildra förintelsen ur en förövares perspektiv.
Boken gavs ut i Frankrike hösten 2006 och blev en litterär sensation. Trots bokens tunga ämne och gigantiska omfång såldes den på kort tid i hundratusentals exemplar och tilldelades de två mest prestigefyllda litterära priserna i landet. Den översattes till svenska 2008.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar