Ingen av oss lever själv

Vid ett tillfälle i höstas kom jag på mig själv med att bli väldigt ledsen i samband med att några vänner åkte hem efter att ha hälsat på hos oss. Det är i och för sig inget konstigt med det men jag blev förvånad över att jag reagerade så starkt och blev så ledsen och nedstämd. Jag tog en ordentlig promenad i skogen för att gråta lite och försöka komma fram till vad det berodde på.

Efter ett tags funderande kom jag fram till att det nog berodde på att jag för mig själv vågat erkänna att personerna i fråga betydde väldigt mycket för mig. Det är först när vi vågar erkänna att vi älskar någon som den människan blir riktigt betydelsefull för oss. Nackdelen med att göra det är att det blir jobbigare att skiljas...

En grupp som har betytt mycket för mig är Salt. Tyvärr finns den inte längre men musiken och texterna lever vidare. På skivan Innan finns en låt med titeln Ingen av oss som har följt mig under många år. Här är en textrad från refrängen, eller rättare sagt hela refrängen;

Ingen av oss lever själv, vi bärs av alla de som vi har vågat älska och hoppas på.

Den här textraden har jag citerat i alla möjliga sammanhang men det är först på sistone som jag har insett att det handlar om de vi älskar och inte i första hand de som älskar oss...

Det krävs mod och engagemang för att älska någon och ofta kan det vara enklare att låta bli. Men om vi vill att människor ska betyda något för oss så måste vi våga. Det bästa för oss människor är att leva i nära gemenskap med andra människor, eller som John Donne skrev redan på 1600-talet; No Man is an Island.

När jag gick där i skogen och funderade bestämde jag mig för att hädanefter i större utsträckning låta människor betyda mycket för mig genom att våga älska och hoppas på dem. Jag hoppas att jag lyckas...