I min ursprungsfamilj har vi en tradition av att öppna paket sakta och försiktigt... jag kan se fördelar med att slita upp paketen också men det passar inte med tanken i det här inlägget...
Vi har som sagt lagt stor möda vid själva öppnandet av paketen. Här handlar det inte om att slita upp paketen så fort så möjligt utan om att knyta upp knutarna försiktigt och avlägsna pappret utan att det går sönder. Sedan skall snörena rullas ihop och pappret vikas ihop. Så här gör jag fortfarande när jag ska öppna paket och jag tycker om att göra det. Sakta och med eftertanke, utan brådska (till de övriga familjemedlemmarnas otåliga besvikelse....)
- Skynda dig, du behöver inte vara så noggrann....
Vartannat år i slutet av höstterminen brukar vi i vårt arbetslag baka pizza tillsammans i byns bagarstuga (ett stort tack till våra mattanter som står för förberedelserna). Det är väldigt gott och trevligt och i traditionen ingår också en julklapp som en av oss har köpt och slagit in. Mot slutet av kvällen skickas paketet runt och alla får klämma på det och gissa vad det innehåller. Den som gissar bäst får öppna paketet, ta hem innehållet och köpa ett nytt paket nästa gång.
Om vi håller fast vid liknelsen från förra julinlägget, nämligen att tänka sig Jesus som en present från Gud så kanske det vore intressant att fundera lite kring själva öppnandet och mottagandet av gåvan. Innebörden av att Jesus föddes här på jorden, att han sägs vara Guds son och att man talar om att Gud blev människa (inkarnationen) är varken lättsmält eller lätt att förstå. Gång på gång får man närma sig presenten försiktigt, reflektera kring den, känna på den, gissa vad den innehåller, sedan öppna och försöka ta det till sig. Det blir som en ny present varje år, och kanske även med en ny eller djupare förståelse av innebörden från år till år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar