Frälsarkransen VI

Nu har vi kommit fram till den stora vita pärlan näst efter Jagpärlan - Doppärlan.

Dopet kan ses som en symbol för att börja om, att bestämma sig, att våga en gång till och att överlåta sig till någonting. Jag tror att det finns en poäng i att titt som tätt klargöra för sig själv vart man är på väg - vilken inriktning man vill ha på sitt liv. Någon har sagt att det är riktningen som är det viktiga, inte hastigheten eller den aktuella positionen. Följer vi en viss riktning kommer vi förr eller senare fram :)
Jag brukar tänka eller säga följande när jag håller i Doppärlan;

Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

För mig handlar uttrycket din väg inte om en exakt väg att följa där det blir väldigt viktigt att fatta rätt beslut vid varje vägskäl. I min ungdom fick jag ofta höra att Gud hade en A-plan för mitt liv och att det var viktigt att alltid följa den, annars kom man vilse och livet blev inte så bra som det skulle kunna blivit. Jag tror inte att det är ett speciellt konstruktivt förhållningssätt, det skapar en oerhörd press och det går ju aldrig att veta om man är exakt där man ska vara. Till slut blir varje litet val avgörande och vem kan leva med det?

Snarare handlar det om att klargöra riktningen för sig själv - jag vill så gott jag kan följa Jesu exempel, dvs. ett liv i kärlek där allt inte bara handlar om mig själv. Jag vill vara en del av ett större sammanhang och kunna vara en hjälp och förebild för andra. Jag vill också leva beroende av andra.

Naturligtvis misslyckas vi ofta med våra föresatser men jag tror att chansen att lyckas ökar om vi gång på gång påminner oss om vad vi vill.