När vi hade småbarn, alltså barn som nästan alltid vaknade på nätterna av olika anledningar, kom vi fram till en regel: Det man säger på natten räknas inte!
På nätterna är man lättirriterad och allmänt småtjurig; väldigt få människor är på bästa humöret när man blir väckt mitt i natten och det blir inte bättre om man måste upp och byta lakan och så vidare... Då är det lätt hänt att man säger en hel del saker som man kanske inte riktigt menar - hjärnan hinner liksom inte med. Att sen försöka förklara allting man sagt morgonen efter blir mer eller mindre omöjligt. Ofta har man dessutom helt olika minnesbilder av vad som hänt.
Under julhelgen var vi vid ett tillfälle och hälsade på några vänner. Den ena halvan av paret berättade att den andra halvan hade varit oproportionerligt sur tidigare på dagen. Jag tyckte att det var ett väldigt bra uttryck. Ibland blir jag väldigt sur för någon liten skitsak och många gånger vet jag knappt varför jag är sur ens.
Jag tycker att det borde vara en mänsklig rättighet att ibland få vara sur utan anledning. Bara för att...
Ja, man är ju inte alltid den man önskar vara. Kan rekommendera en bok i ämnet som hjälpt mig redan efter ett kapitel. Ser mycket fram mot att läsa resten... Boken är: "Den jag vill vara" av John Ortberg
SvaraRaderaFår man veta i boken vem man vill vara? Den måste jag kolla in :)
SvaraRadera