ABBA+ABBA

Jag erkänner gärna att jag är ett stort Abba-fan, de har gjort väldigt många bra låtar som jag återkommer till gång efter annan. Sen är det förstås svårt att avgöra hur mycket som är nostalgi och vad man skulle tycka om man hörde deras låtar idag för första gången...

För er som tycker om ABBA måste jag rekommendera två skivor med lite olika tolkningar av ABBA's låtar. Den ena, Funky Abba med Nils Landgren och Funk Unit har några år på nacken (2004). På något sätt lyckas de ha kvar Abba-känslan i låtarna trots att de arrangerat om dem rätt så ordentligt. Det blir otroligt svängigt.


Den andra skivan Same tree different fruit med Anders Wihk, Svante Henryson och Steve Gadd släpptes i September i år följt av en turne till bland annat Japan och Korea. Det är ett försök att spela Abba-låtarna i jazztappning - ett försök som går alldeles utmärkt.
Ska man ge ut skivor med andras låtar så är det ju ingen vits om de låter likadant som originalet. Det gäller att tillföra något men ändå ha kvar grundkänslan i låtarna. Det här är två skivor som verkligen lyckas med det.

Lördagstankar VI

En artist som jag har lyssnat väldigt mycket på i väldigt många år är Billy Joel. Jag har tidigare skrivit om en av hans låtar; James. Han har även skrivit låten Summer, Highland Falls som Tomas Andersson Wij har översatt och Helena Sjöholm sjunger på skivan Euforia: Helen Sjöholm sjunger Billy Joel. (En väldigt bra skiva för övrigt).
På svenska har låten fått titeln Euforia. Den handlar bland annat om rummet mellan missmod och euforia.

Enligt wiktionary är eufori är ett tillstånd av glädje och upprymdhet och missmod vet vi nog alla vad det är...

Jag har lyssnat väldigt mycket på hela skivan, framför allt när jag varit lite missmodig och känt mig allmänt nere. Frågan är om det här rummet mellan missmod och euforia är något man ska sträva efter eller inte. Mår vi bäst av att livet är lite lagom bra hela tiden eller som en evig berg- och dalbana, alltså väldigt mycket upp och ner.

Jag känner att jag ofta har levt någonstans mitt emellan och inte riktigt vågat ta ut svängarna ordentligt och i längden blir det rätt så tråkigt. Men det krävs mod att våga satsa så att man kommer upp på höjderna och risken är att man hamnar i en ordentlig utförsbacke ibland...

Lördagstankar V

Vi har ett träd på baksidan av vårt hus, en hägg för att vara mer exakt. Med tiden har jag blivit mer och mer fäst vid det här trädet. Vissa år har medlemmar i familjen krävt att det ska tas bort - närmare bestämt de år då det invaderats av häggspinnmal. Som tur är har det inte varit någon större invasion de senaste åren...
Många skulle nog säga att häggen är vackrast under de få veckor som den blommar, och luktar som mest. Och visst, den är vacker då också, men jag tycker nog bäst om den på hösten och framförallt vintern när snön har kommit. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha någon sorts belysning på den, det är ju en rätt stor del av dygnet som är mörkt under vintern här uppe i norra Sverige. Förra hösten kom jag äntligen till skott, eller egentligen var det resten av familjen som kom till skott - jag fick belysningen i farsdagspresent.

Nu är hösten här igen och förra veckan satte jag upp strålkastaren. Bilden blev inte så jättebra, en Iphone är inte i första hand gjord med tanke på att ta snygga bilder i mörker, men den förmedlar ändå känslan rätt bra. Snart kommer snön och lägger sig på grenarna och gör det hela ännu vackrare.

Det är fascinerande att se hur trädet förändras med årstiderna men alltid är vackert för sin tid. (Man kan nog egentligen inte använda uttrycket på det sättet...)

Lördagstankar IV

Det blev lördagstankar på söndagen den här gången också...
Igår morse tog jag en promenad till en liten stuga som ligger på en höjd några kilometer hemifrån. Det var regn i luften och jag blev lite våt på vägen upp. Väl framme gick jag in och tände en brasa i kaminen, satte mig på mitt liggunderlag och lyssnade på tystnaden - det ända som hördes var knastret från kaminen och lite regndroppar mot plåttaket. Det var lite kallt till att börja med men blev varmare allteftersom tiden gick och jag fyllde på med ved...
Efter en stund åt jag frukost - skramlade ägg med bacon, sedan kaffe med hembakad brownie och vispgrädde.



Jag kan nog inte komma på något bättre sätt att starta en lördag på. På något sätt är det som att de kilometrar jag går, skillnaden mellan att sitta i stugan och att sitta hemma, avskildheten, tystnaden och elden som sprakar i kaminen skapar något sorts lugn men även distans och perspektiv på livet. Jag låter tiden gå, dricker lite kaffe, går ut en sväng, läser några sidor i en bra bok, hugger lite mer ved och dricker mer kaffe. Nu måste jag bara fixa en stekpanna så att jag kan steka bacon och ägg på kaminen nästa gång.

Lördagstankar III

Den här veckan blir det lördagstankar på söndagen istället :)
Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om att det ibland kan bli lite för mycket av optimerande i livet. Ibland måste man kunna göra saker utan att ägna en massa tid åt att fundera på om det är det optimala sättet man gör det på. Helt enkelt bara göra det man känner för....

Jag har ibland väldigt svårt att göra saker i ett lagom tempo, framför allt om det handlar om att göra något praktiskt, jag skyndar mig alldeles för mycket. Det kanske inte låter som något stort problem men i längden känner jag att jag ofta pressar mig själv onödigt mycket. Och framför allt borde jag kanske fundera på vad jag har för motiv till att skynda på.

Tyvärr måste jag nog erkänna att det för mig ofta (om än omedvetet) handlar om att visa för andra hur snabb och effektiv jag är, och det är inget jag är speciellt stolt över. Jag håller på att försöka lära mig själv att det är OK att inte vara snabbast jämt. Good enough är ett uttryck jag ofta tänker på. Häromdagen staplade vi ved och jag bestämde mig för att försöka ta det lugnt; inte skynda mig utan gå lagom fort och ta lagom stora lass. Det är skönt när man märker att man jobbar i ett lagom tempo utan att stressa...

Adam Resurrected

Jag har flera gånger skrivit om filmer, och böcker som har med förintelsen att göra. Här kommer en film till.
Det är intressant att läsa om och fundera kring hur människor kan hantera riktigt svåra och traumatiska upplevelser. I fallet med förintelsen så handlar det både om offren och förövarna. På något sätt måste vi bearbeta och fortsätta och leva med de upplevelser vi har.
Den här filmen handlar om clownen Adam som hamnar i koncentrationsläger och sedan på olika sätt försöker hantera sina fruktansvärda upplevelser. En recensent sammanfattar med att: "I en vrickad värld är galenskap ett måste för att överleva." Det är en träffande beskrivning. För alla som är sugna på ett drama öppet för tolkningar är den här filmen ett bra val. Jag både grät och skrattade när jag såg den.

Lördagstankar II

De senaste månaderna är det en tanke som har bitit sig fast alltmer hos mig - Det är viktigt att känna att man själv har initiativet i sitt liv.

Naturligtvis kan man inte bestämma allt i sitt liv, saker händer även om man inte vill det. Carl-Johan Vallgren skriver på ett ställe i sin bok Kunzelmann & Kunzelmann:

Ingen människa är så ensam att hon fritt kan bestämma över sitt liv. Det händer hela tiden saker man inte har kontroll över." 

Alla är vi en del av sammanhang som vi inte till fullo kan bestämma över.

Men jag tror ändå att det är viktigt att känna att man har initiativet i sitt eget liv, att inte släppa eller delegera bort det. Annars är det lätt hänt att man till slut bara betraktar sig som ett offer för omständigheterna.

Om man inte tar initiativet måste man istället bli en hejare på nödlösningar. Jag behöver hitta modet och tryggheten i mig själv så att jag vågar ta initiativet själv istället. Det är en del av att vara människa.

Känner du att du har initiativet i ditt liv, eller är det ens något man ska sträva efter?

Lördagstankar I

Jag har skrivit någorlunda regelbundet på den här bloggen i ett år nu (regelbundet är ju i och för sig ett rätt så tänjbart begrepp...) och jag har märkt att jag för det mesta mår gott av att försöka uttrycka vad jag tycker och tänker. Jag brukar hävda att det är först när man hör sig själv prata som man vet vad man tänker...
För att sporra mig själv har jag nu bestämt mig för att skriva något varje lördag med den fyndiga rubriken Lördagstankar. Det borde resultera i att det i alla fall blir ett inlägg i veckan på den här bloggen...

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om Gardells nya bok - Torka aldrig tårar utan handskar. På sidan 179 skriver han: Genom att begränsa sin kontext uppstår normalitet. Med andra ord - om man omger sig med människor med samma värderingar, åsikter och smak som man själv har så framstår det man själv tycker som väldigt normalt. Vill man känna sig normal så gäller det att hitta ett sammanhang med likasinnade.

Problemet är att våra snäva sammanhang lätt blir små ankdammar där vi simmar runt utan att behöva ifrågasätta det vi tror och tänker. Det är tryggt men ingenting jag vill nöja mig med. Det finns ju en hel värld utanför dammen som väntar på att bli upptäckt. Det måste gå att allteftersom vidga sin syn på vad som är normalt, eller?  (Om det nu överhuvudtaget finns något som kan kallas normalt...)

Pay it Forward

Det här är en film som har några år på nacken, tolv för att vara mer exakt. Frågorna som den ställer är däremot tidlösa - går det att förändra världen till det bättre? Kan man få människor att hjälpa andra eller är det bara naivt att gå omkring och tro det?
I den här filmen är det många som försöker sig på att förbättra världen; ibland lyckas det och ibland faller försöken platt till marken. Att verkligen försöka hjälpa någon på ett sätt som kostar på är inte så enkelt, det är inget man gör med en axelryckning. Men när man lyckas kan det få de mest fantastiska konsekvenser. Jag tycker att huvudpersonerna i filmen lyckas gestalta frustrationen man känner när man inte lyckas på ett bra och trovärdigt sätt.
Det är en känsloladdad film och jag kommer på mig själv med att fälla lite tårar mer än en gång. Sedan tycker jag kanske att man kunde kapa bort de sista minuterna på filmen, det blir lite väl mycket när hela USA kommer för att hylla hjälten.
Ska man kunna göra något bra, hjälpa någon, så måste man sätta sig över sin egen rädsla och bekvämlighet. Det ingår på något sätt att det måste kosta något för en själv.

Torka aldrig tårar utan handskar

Nu har jag läst Jonas Gardells senaste bok Torka aldrig tårar utan handskar.
Jag har läst det mesta av det han skrivit och tycker att det brukar vara bra och tänkvärt (en del böcker var det väldigt länge sen jag läste så jag kanske skulle tycka annorlunda om jag läste dem idag). Tyvärr har jag aldrig varit och hört honom live men skulle gärna vilja göra det.
Den här boken är den första av tre i en romanserie, de andra två får man vänta på till våren/hösten 2013. Böckerna är ett försök att berätta om hur det var att vara homosexuell i Sverige på 80-talet - helt enkelt svensk homohistoria. Till sin karaktär är boken en kombination av roman och faktabok; Jonas klämmer in vissa avsnitt med "bakgrundsinformation" för att man skall kunna sätta in historien i ett sammanhang. Jag tycker att det fungerar bra även om han ibland förlorar tempo i själva berättelsen. För mig som inte har funderat så mycket på hur det kändes att leva som homosexuell på 80-talet är faktadelarna välbehövliga...

Det här är en viktig bok som jag hoppas att många läser, känns tråkigt bara att man måste vänta så länge på de andra två delarna.

Historien om Gud - Karen Armstrong

Normalt brukar jag skriva om böcker som jag läst ut men i det här fallet har jag bara hunnit läsa förordet...jag känner mig dock väldigt sugen på att fortsätta läsa. Anledningen till att jag skriver om den är dels för att tipsa andra om den men mest för att få höra vad andra som har läst den tycker...
I inledningen skriver hon att det inte finns någon objektiv uppfattning om Gud : varje generation måste själv skapa en fungerande gudsbild.
Det är alltså inte en bok om Gud utan historien om de sätt som människan har uppfattat honom på. Sen får man fundera på om det är samma sak eller inte...

Ser fram emot att läsa vidare och att höra om ni har något att säga om boken...

Away we go

Här ska ni få ett bra filmtips - Away We Go. Det här är en film som fick mig att både skratta och gråta. Handlingen är rätt enkel; Två blivande föräldrar reser kors och tvärs över USA för att finna den perfekta startplatsen för familjen.
Inte mycket till handling kanske men den träffar rakt i hjärtat ändå på något sätt. Anledningen till att vi hittade den var att John Krasinski som spelar Jim i The Office är en av huvudpersonerna. Eftersom han är väldigt underhållande i The Office letade vi helt enkelt rätt på en film med honom.

Filmen är regisserad av Sam Mendes som även har gjort American Beauty, en film som också kommer högt upp på min lista.

Att följa bibeln bokstavligt...

Igår stötte jag på en länk till ett både intressant och underhållande klipp. (Jag hittade det på Blogg utan punkt)
Författaren och journalisten A J Jacobs bestämde sig för att under ett år försöka leva efter bibelns alla regler. Det resulterade i boken The Year of Living Biblically: One Man’s Humble Quest to follow the Bible as Literally as Possible. Han prövade på allt från att valla får till att stena otrogna med omväxlande resultat...
Hans slutsats blir bland annat att det är omöjligt att vara bokstavstroende; även de som säger sig vara det gallrar rätt så friskt och väljer ut de regler de vill följa.
Men han drar faktiskt även en del andra intressanta slutsatser, ta en titt på klippet så får du se...

Mannen som föll i glömska

En av mina favoritförfattare är John Ajvide Lindqvist. Med böcker som Människohamn, Låt den rätta komma in och Lilla stjärna har han lyckats nästla sig in i min bokhylla. Med e-boken Tjärven, som för övrigt bara finns utgiven som e-bok, tog han sig också in i min Iphone. Han har även gett ut novellsamlingar med kortare berättelser. Det ända man vet när man börjar på något som är skrivet av honom är att det kommer att finnas något element av det vi brukar kalla för övernaturligt. Men man vet inte vad...

Fick ett tips av en kollega att hans fru Mia Ajvide också skrivit en bok - Mannen som föll i glömska och eftersom den fanns som e-bok var det bara att ladda ner den och sätta igång och läsa.
Det känns som en bok som även John skulle kunna ha skrivit rent idémässigt men det måste erkännas att han skriver mycket bättre. Grundtemat är väldigt intressant och man blir nyfiken på hur det ska sluta. Det finns många berättelser om människor som har förlorat minnet eller fått minnesluckor men här handlar det istället om en man som alla andra glömmer bort. Så fort de tappar ögonkontakt med honom glömmer de bort att de någonsin sett eller träffat honom. Det ställer naturligtvis till en hel del problem...
Tycker ni om Johns böcker så tycker jag att ni ska läsa den här också...

Bruden är vacker men har redan en man

Min frikyrkobakgrund har gett mig en rätt så (i mitt tycke) onyanserad bild av Israel/Palestina konflikten. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att sätta mig in i det hela och de böcker jag för länge sen läste om Israel ( bla. Judarna, framtidens folk av Ulf Ekman och Israel, en fantastisk historia av Thomas Arnroth) gav en minst sagt smal och ensidig bild av problematiken. Ofta menar man att Gud en gång för alla har bestämt att Judarna ska ha Israel som sitt land och att det därför kommer att bli så oavsett vad alla andra tycker eller hur judarna själva beter sig mot sina grannar. Ett tydligt exempel på att målet rättfärdigar medlen med andra ord....

Med den bakgrunden så var det här en bra bok för mig att läsa. (Även denna har jag förstås läst på min I-phone). Naturligtvis förstår jag att Ingmar Karlsson inte heller kan ge en heltäckande bild av konflikten och att han har en avsikt med det han skriver. Men i sammanhanget så litar jag nog mer på honom än Ekman och Arnroth...

Jag är alldeles för dåligt insatt i det hela för att kunna recensera boken men jag tyckte att den var väldigt intressant och den gav mig en hel del nya perspektiv. Jag rekommenderar den å det varmaste, framför allt till dig som har en frikyrklig pro-Israelisk bakgrund...

Kommentera gärna och skriv vad ni tycker om den...

Livet som transportsträcka

I det frikyrkliga sammanhang som jag är uppvuxen i framställdes ibland det här livet nästan som en transportsträcka till det riktiga livet. Man tänkte sig att det riktiga livet började först efter döden, det vill säga när man kom till himlen. Om man sen tar i beaktande att man skulle tillbringa hela evigheten i himlen medan man bara levde 70-80 år här på jorden så ter sig jordelivet rätt så marginellt...
Meningen med livet här på jorden blir bara att fatta de rätta besluten eller leva på ett sådant sätt så att man kommer till himlen. Tyngdpunkten ligger alltså inte på det här livet utan på nästa...

Att se på livet på det här sättet får lätt ett antal negativa konsekvenser;

För det första är det rätt så ångestframkallande att från och till leva i osäkerhet på om man verkligen kommer till himlen eller inte (underförstått så kommer man annars till helvetet). Även om man med hjälp av diverse bibelverser försökte övertyga sig själv så kunde man aldrig vara riktigt säker. Filmer av typen Som en tjuv om natten gjorde inte det hela enklare heller.

För det andra ligger det nära till hands att man blir så upptagen av det som eventuellt skall komma att man tappar fokus på livet här och nu. (En konsekvens av det kan bli att när en människa dör tänker vi mer på hur bra de har det i himlen än att vara glada för allt som de har fått betyda för oss.)

Jag har bestämt mig för att leva det här livet till 100%. Om det sen finns en fortsättning eller inte - det får bli en senare fråga. Jag tycker det känns konstigt att utgå från att det finns en fortsättning när vi inte vet någonting om det. Det här är ett fantastiskt liv och fullt tillräckligt även om det inte blir någon fortsättning. Livet är inte bara en transportsträcka till något annat utan nog i sig självt. Vad som sedan händer efter döden får bli en senare fråga...

TAW:s Sommar i P1

Bild från SR 2000

Jag är väldigt förtjust i Sommar i P1 och försöker lyssna på så många pratare jag bara hinner under sommaren. Jag upptäckte just en länk på Tomas Andersson Wijs sida till hans sommarprat år 2000.
Jag har lyssnat på det en gång tidigare på en kassettinspelning för tio år sen och minns att jag redan då tyckte väldigt mycket om det. För alla er som har någon sorts relation till frikyrkopop på 80-talet så är det här ett måste.

Här är länken....

Här är information om programmet från SR

Zlatan

Ännu en biografi som jag läst på min Iphone...
För inte så länge sedan skrev jag om Steve Jobs biografi och nu är det dags för Zlatans. Det känns som att det faktiskt finns flera likheter mellan Zlatan och Steve men mer om det senare.
Innan jag började läsa boken visste jag i princip ingenting om Zlatan förutom att jag sjungit Zlatan-sången med skolbarn väldigt många gånger :) Jag hade ingen aning om vilka lag han har spelat och spelar i, jag visste inget om hur stor han faktiskt är. Jag fick med andra ord en hel del aha-upplevelser - tydligen är han väldigt stor som fotbollsspelare!

Boken har han skrivit tillsammans med David Lagercrantz, som även skrivit biografier om Göran Kropp och Håkan Lans, men jag skulle tro att många formuleringar är direkt från Zlatan. Språket  får nog i stora delar betecknas som talspråk men det är absolut ingen nackdel. Boken är rätt omfattande och jag måste erkänna att jag skummade en del, framför allt detaljerade beskrivningar av fotbollsmatcher...

Det intressantaste i boken är definitivt bilden som växer fram av Zlatan som person. Naturligtvis krävs det en vinnarskalle för att komma så långt som han gjort. Det är här som jag börjar tänka på Steve Jobs. Båda två är fast beslutna att nå sina mål och de är beredda att offra en hel del på vägen. Jag skulle ha svårt att leva nära dem men jag blir imponerad av deras hängivenhet och kämparanda. Det är fascinerande att en del har en så stark "motor" som driver dem framåt.

Ibland känner jag att jag skulle vilja ha en lite starkare motor, men inte som Jobs eller Zlatan :)

Bilvännen (Stig Dagerman)

När en ny tekniskt pryl vinner terräng är det lätt hänt att man använder den överdrivet mycket. Jag har precis börjat använda Iphone och gör verkligen allt jag kan för att hitta alla möjliga och omöjliga användningsområden för den. Häromdagen läste en kollega (tack Marina)  upp en mycket tänkvärd dikt som stämmer väldigt bra överrens med mitt Iphone-användande...

Bilvännen

(Bilbeståndet i Sverige har den senaste tiden ökat enormt.)

Bedrövad bet Svensson i tummen och sa till sin fru häromsist.
Vi har ingen bil här i rummen. Det tycker jag är lite trist.

Trött på besväret att löpa från kök och till sopnedkast
beslöt sig familjen att köpa en inomhusvolvo av plast.

När nu Svensson är hemma för natten, något som sker klockan fem,
slår mannen sig ner framför ratten och bilar omkring i sitt hem 

Middag, och steken blir skuren och utflyktsplanerna trängs.
Ska vi ta oss en tur till tamburen, eller åker vi kanske till sängs? 

Vi kunde väl fara till grannen och parkera vår bil i hans kök,
säger frun, och den lydige mannen låter motorn utveckla rök. 

I detsamma: ett slag över nacken. Hål i väggen, förvirring och damm.
Det var Svensson som lade in backen, fast han ämnade taga sig fram.
(30 oktober 1954)

Att vara sig själv

En människas viktigaste uppgift är att vara sig själv. (Man kan naturligtvis fråga sig om det finns något sådant som "sig själv" men för enkelhets skull så antar vi helt enkelt det :) )

Att vara sig själv skulle i så fall innebära att:
- vara ärlig mot sig själv,
- inte bara göra det som man tror att andra vill att man skall göra,
- våga göra det man känner är rätt även om andra inte håller med,
- inte ha som mål att alltid smälta in och hålla en låg profil.

Min viktigaste uppgift här i livet är alltså att vara mig själv. För en del verkar det här enkelt, för andra är det svårare. Jag tror att det kan bero på att man tidigt har börjat kompromissa med sig själv och det man känner och sen är det inte så lätt att hitta tillbaka. Om man under många år först och främst har försökt göra det man tror att andra förväntar sig så tappar man till slut bort sig själv. Man har kommit snett och missat sin viktigaste uppgift här i livet - att vara sig själv.

Här är ett tidigare inlägg på samma tema...

Håller ni med, är den viktigaste uppgiften i livet att vara sig själv?

The Machinist

För mig är det viktigt att en film inte är alltför enkel och självklar. Om man redan från start kan räkna ut hur allt hänger ihop och hur det ska sluta är det ofta ingen större idé att se den. Helst ska man vara tvungen att pussla ihop det hela bit för bit och under filmens gång fundera på hur de ska kunna få ihop det hela i slutet.
Det är också ett plus om det händer saker i filmen som inte direkt har med huvudstoryn att göra, lite sidospår förgyller det hela.
För det tredje ska det kännas i magen när man ser den. Det betyder inte att den måste vara otäck eller läskig utan att man känner med de olika karaktärerna och verkligen engagerar sig i deras öden. Sist men inte minst så ska det helst finnas kvar några frågetecken när filmen är slut. Vad var det egentligen som hände? Hur hängde det hela ihop?

Jag skulle vilja påstå att filmen The Machinist har allt det här och lite till. Om du kan stämma in i mina påstående ovanför så är det här kanske en film för dig. Vill du förstå allt på en gång och redan i början av filmen kunna räkna ut hur det slutar så ska du nog välja en annan film. Någon annan som tyckte att den var bra?

Steve Jobs på Iphone

Jag har aldrig haft någon produkt från Apple, tyvärr, förrän jag fick en Iphone  som jobbmobil för några veckor sedan. Däremot har jag alltid varit imponerad och intresserad av deras produkter, sanningen är väl helt enkelt att min snålhet har satt käppar i hjulet.

Nu har jag slagit flera flugor i en smäll genom att läsa en biografi om Steve Jobs på min Iphone.

Först om att läsa böcker på mobilen...
Jag var lite skeptisk till att börja med, skärmen är ju så liten jämfört med en bok, men nu när jag har vant mig känns det väldigt smidigt. Enda skillnaden är att man måste bläddra lite oftare :) Sedan är det faktiskt lättare att ha en Iphone med tio böcker i jämfört med att bära runt på en väska med tio böcker. Det finns många e-böcker att låna på biblioteken och man behöver inte ställa sig i kö och vänta på sin tur när det har kommit ut en ny bok som alla vill läsa; e-böcker finns ju i hur många exemplar som helst. Här är en länk till en sida där man kan söka efter e-böcker.

När det gäller boken om Steve Jobs så måste jag säga att den var väldigt intressant på många sätt. Det är ingen stor "litteratur" och den känns lite hafsigt skriven (kanske beror det på översättningen) men innehållet är desto intressantare. Är man intresserad av datorer så är boken ett måste, men den är också väldigt intressant på ett psykologiskt plan. Steve hade förvisso många positiva egenskaper som han använde för att leda sitt företag och få fram (tvinga fram) nya revolutionerande produkter. Men han var samtidigt väldigt manipulativ och en fullfjädrad narcissist. Han var beredd att gå hur långt som helst för att få sin vilja igenom. Det resulterade i en mängd fantastiska produkter men också många trasiga relationer och sårade människor.

Boken är väldigt tänkvärd - läs den, gärna på en Iphone :)

Här är en länk till en kort film om Apples historia.

Frälsarkransen X

En sak som jag uppskattar med frälsarkransen är att man själv kan använda den som man vill - man skapar sin egen frälsarkrans (kan naturligtvis misstolkas som att alla skapar sin egen frälsning).
Nu har vi kommit fram till Hemlighetspärlorna och då är det fritt fram att själv plocka fram det som känns viktigast.

Det är nyttigt att gång på gång fundera över vad som egentligen är viktigt i mitt liv och vad jag vill tänka på när jag kommer till de här pärlorna, jag får omvärdera gång på gång och inse att saker förändras.

Det kan handla om familjen, barnen, jobbet, släkten, vänner, olika gemenskaper jag är delaktig i och en massa andra saker.

Det kan också handla om saker jag inte riktigt kan sätta ord på, känslor jag har och som jag själv är förvånad över.

Det finns en poäng med att kalla pärlorna för Hemlighetspärlor och att låta innehållet i stor utsträckning vara just hemligt. En del saker är bäst att bevara i hjärtat, precis som Maria gjorde, och inte prata vitt och brett om. Jag tror faktiskt att det är bra att även bevara en del av våra upplevelser för oss själva. Ibland är det som att de tappar i värde om man pratar högt om dem. Man kan tillägna dem en pärla istället.

Bron/Broen

Ni som känner mig vet nog att action inte är min favoritgenre. Jag är inte heller speciellt förtjust i deckare och liknande. Men den här serien var faktiskt riktigt bra. Det är en svensk/dansk serie i tio avsnitt som tydligen gick på SVT i höstas. Vi missade den helt då men har sett alla avsnitten nu på några dagar. Varje avsnitt är runt en timme så det blev några timmar...

Jag måste erkänna att jag fastnade rätt så direkt, själva storyn är spännande även om den när man närmar sig slutet känns lite väl konstruerad, men det är ju också just det den är :)
Det som fångade mig är att den innehåller en hel del ovanliga vinklingar;

• en polis med Aspergers syndrom, 
• ett lik som är sammansatt av två olika människor, 
• en kvinna som går till en pub och letar upp en man bara för att ha sex (i filmer är det ofta män som gör sånt...), 
• en polis som alltid tycker att sanningen är viktigast, 
• det blir ingen fortsättning på serien...

Självklart är den ibland förutsägbar, den innehåller trots allt en hel del klichéer men det får man ta, jag tycker helt klart att ni ska se den om ni har missat den.

Frälsarkransen IX

Då har vi kommit fram till de röda pärlorna - Kärlekspärlorna. Jag skulle tro att de flesta håller med om att kärlek i olika former är väldigt viktigt för oss människor. Det är en drivkraft på många sätt.
Kärlek handlar både om att ta emot och att ge - därför finns det två kärlekspärlor.
Den första pärlan handlar om att ta emot kärlek, att våga tro att man är älskad. Det här brukar jag säga/tänka när jag kommer till den:

Gud är kärlek, källan till livet.
Du är min och jag är Din, evig är Din kärlek.

Den här pärlan påminner mig också om att jag är älskad av människor runt omkring mig, att jag är värd att älskas och att jag är värdefull. Det är viktigt att våga låta sig älskas och att ge andra möjlighet att visa kärlek genom att tacksamt ta emot den.


Den andra röda pärlan (kallas ibland för offerpärlan) handlar om att älska andra, att ge kärleken vidare. Jag brukar säga/tänka:

Alla mina ord och tankar, Jesus, låt dem glädja dig.

Jag tänker mig att Jesus visade oss vad kärlek är och jag vill försöka leva mitt liv på samma sätt - i kärlek till andra, inte alltid sätta mig själv i främsta rummet utan även finnas till för andra.

Det är viktigt att både kunna ge och ta emot kärlek, annars blir det obalans i livet. Det ena kan inte ersätta det andra.

Vill du ha en glass?

Idag fick man nästan lite vårkänslor, visserligen är det fortfarande en hel del snö kvar men den smälter allt eftersom och idag sken solen!!
Jag och min arbetskompis kom tillbaka från ett uppdrag och passade på att tanka bilen på Statoil. Livet kändes allmänt trevligt och han frågade:

- Vill du ha en glass Patric?

Att fråga om någon vill ha en glass kanske inte låter så märkvärdigt men just då kändes det väldigt bra, jag riktigt märkte hur jag blev glad i hela kroppen och det slog mig hur enkelt det kan vara att göra en annan människa glad. Där och då bestämde jag mig för att bjuda andra på glass lite oftare och helst helt oväntat. En liten gest av generositet och vänlighet kan betyda väldigt mycket ibland. Är det någon mer som vill vara med och ge bort glassar lite oftare?

Frälsarkransen Vlll

På andra sidan Ökenpärlan hittar vi Bekymmerslöshetspärlan. Vi har tagit oss igenom öknen som symboliserar motgångar och misslyckanden och kommer nu fram till en plats av bekymmerslöshet.
Jag känner mig lite delad inför den här pärlan, det är inte alldeles enkelt att hitta ett bra förhållningssätt till den. Men först till det jag brukar säga eller tänka när jag kommer fram till pärlan:

Allt ju vilar i min faders händer,
skulle jag som barn väl ängslas då?
Känn ingen oro, känn ingen ängslan.
Den som har Gud kan ingenting sakna.

Naturligtvis kommer vi alla att stöta på problem, Gud har aldrig lovat oss något annat. Alla får vi vår beskärda del av både goda och jobbiga perioder. Jag tycker inte att det verkar finnas något samband mellan vad vi tror på och vad som händer oss i livet. Vad jag menar är att det inte går att undvika motgångar genom att försöka leva nära Gud eller genom att tala om för honom att man inte vill ha några motgångar. Det finns många exempel på människor som levt nära Gud men likväl råkat ut för olyckor, fattigdom och död. Det handlar istället om ett förhållningsätt - att inte bekymra sig i onödan, att inte bli fixerad vid misslyckanden och motgångar utan gå vidare. Att glädja sig åt allt det goda och vara tacksam för det.

Det skulle vara hemskt att i slutet av livet konstatera att man  har slösat en massa energi på att oroa sig för massa saker som aldrig hände. Då vill jag hellre ha som mål att uppmärksamma alla små glädjeämnen och allt gott som livet innehåller.

Vad säger ni, känns det här som ett rimligt förhållningssätt till en Bekymmerslöshetspärla?

Jäniksen vuosi

Nu har jag inte skrivit något på ett bra tag, här kommer ett boktips...

För er som inte kan finska så heter boken Harens år på svenska. Den är skriven av Arto Paasilinna 1975 och gavs ut på svenska 1992. Om någon undrar så valde jag att läsa den på svenska även om man väl egentligen ska försöka läsa böcker på originalspråket...

På biblioteket i Hörnefors hade de just fått in en ny film - Harens år. Jag blev inte så sugen på att se filmen men bibliotekarien rekommenderade boken.

Det här är en sorts roadmovie i bokform och utan fordon.Under ett år slår en man och en hare följe, mannen tar så att säga en paus från sitt vanliga inrutade, tråkiga liv och färdas kors och tvärs genom Finland tillsammans med en hare istället. Naturligtvis stöter han på en massa intressanta personer och sammanhang. Jag tycker om den här sortens böcker där handlingen inte är det centrala, det är inte speciellt spännande men ändå underhållande och tankeväckande. Den får mig att tänka på boken Doppler av Erlend Loe där huvudpersonen tillbringar ett år i skogen utanför Oslo tillsammans med en älg. (Erlend Loe har för övrigt skrivit flera underhållande böcker - Naiv. Super, Expedition L till exempel).

Jag har tyvärr aldrig haft någon djupare relation till något djur, förhoppningsvis kanske det blir av i framtiden, men nu känns det som att det räcker bra med tre barn. Men jag tvivlar inte på att ett djur kan betyda nog så mycket som en människa om man bara ger det tid och engagemang. När det gäller relationer till djur kan jag verkligen rekommendera filmen Hachiko - En vän för livet som jag tidigare skrivit om.

I alla fall - det är en bra bok och nu återstår bara för mig att se filmen också...

Sjöfartsnytt - bok och film

Jag har skrivit några inlägg tidigare om Lasse Hallströms filmer, och det kommer säkert att bli fler - jag är väldigt förtjust i många av hans filmer. Nu blir det ett inlägg om Filmen/Boken Sjöfartsnytt.

Det är lite synd att man måste välja om man ska läsa en bok eller se en film som bygger på boken först. Jag skulle vilja göra bådadera först. Det är två olika sätt att gestalta en händelse eller berättelse och båda har sina fördelar. Det tråkiga med att se filmen först är att man har med sig karaktärerna redan från början när man börjar läsa boken. Helst vill man ju att de ska mejslas fram allt eftersom man läser boken. Har man sett filmen så ser man lätt bara skådespelarna framför sig...

Boken Sjöfartsnytt (The Shipping News) är skriven av Annie Proulx (1993). Hon har även skrivit novellen Brokeback Mountain som också har resulterat i en mycket bra film (mer om den i ett annat inlägg).

Som jag skrivit flera gånger tidigare så tycker jag väldigt mycket om berättelser och filmer som handlar om att människor börjar om, får ny livslust, vågar tro på kärleken igen och så vidare...Det här är en berättelse om att  finna kärleken igen, våga tro på livet en gång till...Det handlar också om att söka sitt förflutna, förlåta sin bakgrund och försöka förstå vad man blivit och varför.

Jag såg filmen första gången för rätt så många år sen och kom bara ihåg att den var bra. Nu när jag såg den igen tyckte jag att den var väldigt bra! Mycket handlar ju om i vilken situation man befinner sig när man ser en film. Nu passade den mig perfekt. Kevin Spacey är en av mina favoritskådespelare och Julianne Moore är också väldigt bra i filmen.

Jag gick sedan direkt vidare till boken och den var också väldigt bra, jag har redan lånat lite mer av Annie Proulx på biblioteket.

Läs boken och se filmen - ni får själva bestämma i vilken ordning...

Frälsarkransen VII

Nu har vi kommit fram till den sjätte pärlan - Ökenpärlan.

Ibland stöter vi på motgångar och ofta misslyckas vi med att vara så som vi skulle vilja vara. Öknen är en plats för eftertanke men också för att ta nya tag. I öknen kommer vi till insikt och inser att vi inte klarar av att leva upp till våra egna och andras förväntningar.

I öknen möts vi av någon som accepterar oss som vi är, och det kan hjälper oss att komma vidare.

Jag brukar använda mig av meningarna:

Rena mig så blir jag ren.
Hela mig så blir jag hel.
Dra mig till dig så får mitt hjärta frid.

Kom ihåg att öknen är ingen parentes, den är en viktig del av livet. Där kan vi mogna och lära oss saker om oss själva som vi har nytta av resten av livet.

Gudspärlan en gång till

Jag ägnade mig en stund åt min Frälsarkrans idag och kom på en intressant vinkling när det gäller Gudspärlan. Jag brukar tänka eller säga följande när jag håller i Gudspärlan:

Du är gränslös
Du är nära
Du är ljus - jag är Din

Gränslös brukar jag förknippa med att Gud finns överallt och inte är begränsad. Idag slog det mig att det även skulle kunna syfta på att sätten att beskriva Gud på är gränslösa. Min bild av Gud har förändrats många gånger och jag hoppas att den kommer att fortsätta förändras. Gud kan man aldrig fånga in i en enkel mening, det går nog inte att fånga in honom med ord över huvudtaget. För mig är det en befriande tanke att Gud är något mycket större än vi kan omfatta och förstå. Om han gick att beskriva till fullo med våra ord vore han inte mycket till Gud.

Valentine

Mini Cupakes med vitchokladfrosting

Då var det Alla hjärtans dag igen, eller Valentine som det heter i Japan där jag växte upp på 80-talet. Det var enormt stort redan då och där handlar det i första hand om att tjejerna ska ge chokladhjärtan till den eller de killar de tyckter om. Den 14 mars på White day förväntas sedan killarna ge tillbaka något som ett svar...

Det är natuligtvis väldigt stor business i Japan, här är en Video om Alla hjärtans dag i Japan.

Hos oss blir det mini-cupcakes och Allahjärtansdagtårta bakad av Hanna.

Stor Allahjärtansdagskram till alla som läser :)

Svar på frågor?

I ett tidigare inlägg, Bruce den allsmäktige, skrev jag:

För de som tror att övernaturliga saker kan ske som svar på bön blir det också en del annat att fundera på.

• Hur förmår man en eventuell Gud att bryta mot de lagar han har satt upp och som normalt gäller? 
• Hur ska man tänka sig att han avgör vilka böner han ska svara på?

I en kommentar fick jag uppmaningen att själv försöka svara på frågorna. Det är ju alltid mycket enklare att ställa frågor än att försöka ge svar...

Det jag kan göra är att försöka skriva om hur jag ser på det hela just nu, med all sannolikhet kommer jag att se delvis annorlunda på det i framtiden...

Jag tror att begrepp som övernaturligt och underverk ofta har använts för att beskriva det man inte har haft någon annan förklaring på. Det har t.ex. handlat om;

• åska och blixtar som har förklarats med att Tor red omkring och slog med sin hammare. 
• skuggor i mörkret som har beskrivits som tomtar och troll
• konstiga sjukdomar som har förklarats som resultat av trolldom, häxor eller onda andar
• häftiga oväder, jordbävningar eller dylikt som har förklarats med att gudarna varit arga

Allteftersom vi har lärt oss mer om vår värld och hittat vetenskapliga förklaringar så kan man säga att utrymmet för det övernaturliga har krympt. Eftersom vi förmodligen aldrig kommer att kunna klarlägga alla orsakssamband så kommer det alltid att finnas ett visst tolkningsutrymme. Vi kommer alltid att stöta på saker som verkar så osannolika att vi väljer att kalla det för övernaturligt. Sen blir det upp till var och en att välja hur man vill förklara det som händer.

Naturligtvis måste man vara väldigt ödmjuk här, jag kan inte heller veta orsaken till allt som händer, kanske griper ibland någon sorts Gud in och förändrar saker och ting.

För tillfället känner jag mig rätt så skeptisk till att man kan påverka Gud till att ingripa och jag känner inte heller något behov av att försöka (men det är ju lätt att säga när det mesta funkar bra).

Framför allt tror jag inte att man ska se det övernaturliga som det naturliga. De fysiska lagar som finns och som väl Gud måste ligga bakom är nog det naturliga. Sen kanske han får lust att bryta mot dem ibland men jag vill absolut se det som undantag snarare än tvärtom.

Guds rike, som för mig är ett väldigt positivt laddat begrepp, handlar inte i första hand om att undantagen mot de vanliga fysiska lagarna ska öka utan om att det goda i livet ska vinna terräng.

När jag läser igenom märker jag att jag inte riktigt lyckades svara på frågorna men det är i alla fall ett försök Tomas :)

Är det någon annan som har några bra svar?

Greatest Love of All

Whitney Houston är död. Jag har egentligen inte lyssnat på henne på de senaste 20 åren men jag tänker och nynnar ofta på låten Greatest Love of All från hennes debutplatta 1985.

Learning to love yourself
It is the greatest love of all 

Till att börja med tyckte jag att det lät så själviskt att man skulle älska sig själv - kan det verkligen vara så viktigt, det är väl alla andra man ska älska, eller? Och hur var det nu, skulle man inte älska Gud mest av allt?

Med tiden har jag mer och mer insett att hon nog hade rätt, det är oerhört viktigt att kunna älska sig själv. Alla andra människor i livet kommer och går, men dig själv kommer du garanterat att leva hela livet med. Hur jobbigt blir det då inte om du inte kan känna dig nöjd med dig själv och älska dig själv. Och om sanningen ska fram så är det nog väldigt svårt att i längden älska andra om man inte älskar sig själv.

Monster

Vi vill gärna se oss som upplysta, civiliserade varelser som fördömer våld och framför allt mord. De flesta håller med om att det värsta man kan göra är att döda en annan människa.

Trots det är hela vårt kulturutbud fullt av våld och mord. De allra flesta filmer innehåller både våld och mord och kriminalromaner säljer som aldrig förr. Det är ingen överdrift att säga att mord säljer - både böcker och tidningar.

Hur ska man förklara vårt stora intresse för mord och även mördare? Hur kommer det sig att människor står i kö för att få träffa kända mördare? Finns det ett litet monster inom oss alla?

Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, har skrivit en bra bok om detta. Han har träffat fem kända mördare och intervjuat dem. Han har även gjort ett antal undersökningar om hur vi uppfattar mördare. Jag ska inte avslöja vad han kommer fram till men jag kan verkligen rekommendera boken, läs den och reflektera lite kring din egen syn på våld och våldsverkare. Kanske bor det ett litet monster i oss alla...

Här är länkar till två intervjuer från Gomorron Sverige med författaren. Klipp 1, Klipp 2. Här är en länk till Ebbas intervju med honom i Go'kväll.

Bruce den allsmäktige

Det här är en film som har några år på nacken, den kom 2003 men ämnet den behandlar är tämligen tidlöst...

Hur skulle det kännas att vara Gud för en dag och ha makt att göra vad som helst?
Vad skulle man göra med sin makt?

Om det finns någon som kan påverka händelser här på jorden på ett övernaturligt sätt, det vill säga för en stund sätta de vanliga spelreglerna ur spel - till exempel upphäva tyngdkraften eller bryta mot andra fysiska lagar så som vi känner dem - vad skulle han då göra? Hur skulle han på ett rättvist sätt bestämma när, hur och vilka lagar som skall åsidosättas? 

Det är naturligtvis en intressant tanke vare sig man tror att det kan ske eller ej. I filmen får Bruce (Jim Carrey) Guds makt under en begränsad tid eftersom han menar att Gud är orättvis och att han själv på ett bättre sätt skulle kunna skapa en bra värld.  

Det visar sig att det inte är så enkelt....hur ska man göra med alla de miljontals böner som strömmar in hela tiden, vilka ska man svara på och hur ska man svara? Det smidigaste måste väl vara att svara ja på alla böner rakt av, då blir väl alla nöjda och glada, eller?

Problemet är att många böner krockar med varandra, om alla vinner på lotto så blir vinsterna väldigt låga. Och vad händer om någon ber om regn samtidigt som någon annan ber om sol?

Det här är en intressant film på flera plan.

Själva tanken på att ha oinskränkt makt och kunna förändra saker på ett övernaturligt sätt är naturligtvis kittlande vare sig man tror på det eller ej.

För de som tror att övernaturliga saker kan ske som svar på bön blir det också en del annat att fundera på.

• Hur förmår man en eventuell Gud att bryta mot de lagar han har satt upp och som normalt gäller? 
• Hur ska man tänka sig att han avgör vilka böner han ska svara på?

Naturligtvis kan man avfärda alla sådana frågor med att "Gud gör som han vill, det är inte upp till oss människor att förstå" men jag tycker ändå att de kan vara värda lite eftertanke...

Äntligen "nya" Telemark

För ett antal år sedan fick jag tag på (lånade) ett par gamla slalomskidor från 80-talet med enkla telemarksbindningar. Till det hörde även ett par pjäxor i läder (Asolo Extreme Plus). Det hela blev rätt så vingligt men väldigt roligt att åka med. Under flera år har jag tänkt uppgradera det hela väsentligt men inser att det skulle kosta rätt så mycket!!
Nu har jag äntligen kommit till skott och köpt ett par begagnade skidor med lite bättre bindningar (Rottefella Chili). Det är ju inte sista skriket direkt och jag tänkte fortsätta använda läderpjäxorna. Ska bli väldigt roligt att prova, hoppas det blir lite varmare i helgen, nu är det lite under -20...

Solisten

Jag har precis sett en film  på TV och det händer inte ofta. Men nu råkade jag bara sitta vid TV'n när den började och jag satt kvar och såg den. Jag hade inte hört talas om den men blev faktiskt rätt så betagen.

Den här filmen handlar bland annat om vänskap mellan två väldigt olika människor med väldigt olika förutsättningar. Men någonstans långt inne så är vi alla rätt så lika och har ungefär samma behov om vi bara vågar medge det. Tyvärr kan relationer ofta bli rätt ojämna på det sättet att den ena parten blir den starka och den andra svag. Är man stark så känner man det som att man hjälper den andre och att den andre egentligen inte har så mycket som man själv behöver.

Om relationer ska hålla i längden så måste det finnas både ett givande och tagande åt båda håll annars blir det en väldig obalans i det hela.

Filmen handlar också om styrkan i musiken. Som ett sätt att ge uttryck åt sina känslor, en förenande kraft men även en läkande kraft.

Slutligen handlar den om integritet, om rätten att själv utifrån sina ramar välja hur man vill leva sitt liv även om andra inte förstår det. Och att låta andra leva sitt liv även om man inte förstår deras val.

Filmen bygger på en bok som i sin tur bygger på en verklig händelse.

Det parenteslösa livet

Snart blir allt som vanligt igen... Snart är livet tillbaka i sin gilla gång...

För ett tag sedan såg jag på ett avsnitt av sommarpratarna på TV. Den här gången var bland annat fd friidrottaren Sven Nylander med. Han innehar det nordiska rekordet på 400 meter häck men benämns ofta som den "evige fyran" eftersom han flera gånger var nära men aldrig lyckades vinna en OS- eller VM-medalj. Naturligtvis blev det även lite prat om att han erkänt att han tagit kokain och även åkt fast för det. I det sammanhanget sas det någonting om att en sådan sak aldrig glöms bort. Vidare sa Sven att han alltid kommer att bära den erfarenheten med sig och att det även på vissa sätt hade påverkat honom i positiv riktning.

Ofta tänker vi kanske att vi är med om spännande eller tråkiga saker men att vi efter ett tag är tillbaka till någon form av ursprungsläge igen, tillbaka till det normala. Ungefär som en tågbana där man åker runt, runt men alltid kommer tillbaka till samma punkt igen efter ett tag. Eller som om det som hänt varit en parentes i livet.

Sanningen är att livet inte har några parenteser. När vi går igenom saker, får nya erfarenheter, eller upplever saker så förändrar det oss - livet blir inte likadant igen. Livet förändras hela tiden, det återgår aldrig till det normala. Det finns helt enkelt inget man kan kalla för normalt.

Alla erfarenheter, allt jag har varit med om har format mig till den jag är. Skulle jag plocka bort något ur mitt liv skulle jag inte vara densamma längre. Utan alla mina erfarenheter skulle inte jag vara jag.

Istället för en rund tågbana skulle man kunna likna livet vid en lång väg som aldrig kommer tillbaka till samma punkt. När vi väl har varit med om något kan vi inte sudda ut det, bara försöka göra något bra, eller mindre dåligt, av det...

Du kommer aldrig tillbaka. En annan man återvänder till en annan stad

skrev Dag Hammarskjöld och han hade rätt som vanligt...

Oproportionerlig surhet

Har man rätt att vara sur ibland? Eller rättare sagt har man rätt att vara sur utan någon speciell anledning ibland?

När vi hade småbarn, alltså barn som nästan alltid vaknade på nätterna av olika anledningar, kom vi fram till en regel: Det man säger på natten räknas inte!

På nätterna är man lättirriterad och allmänt småtjurig; väldigt få människor är på bästa humöret när man blir väckt mitt i natten och det blir inte bättre om man måste upp och byta lakan och så vidare... Då är det lätt hänt att man säger en hel del saker som man kanske inte riktigt menar - hjärnan hinner liksom inte med. Att sen försöka förklara allting man sagt morgonen efter blir mer eller mindre omöjligt. Ofta har man dessutom helt olika minnesbilder av vad som hänt.

Under julhelgen var vi vid ett tillfälle och hälsade på några vänner. Den ena halvan av paret berättade att den andra halvan hade varit oproportionerligt sur tidigare på dagen. Jag tyckte att det var ett väldigt bra uttryck. Ibland blir jag väldigt sur för någon liten skitsak och många gånger vet jag knappt varför jag är sur ens.

Jag tycker att det borde vara en mänsklig rättighet att ibland få vara sur utan anledning. Bara för att...

Into the Wild

Ett ord eller begrepp som klingar väldigt positivt för mig är frihet. Jag vet inte riktigt hur jag vill definiera det men det är definitivt något jag strävar efter. Jag tycker om filmer och böcker som gestaltar människor som på olika sätt blir fria eller frigjorda. Det kan till exempel handla om att:

• bryta sig loss från en destruktiv relation till en annan människa, 
• kasta sig ut och våga göra saker man inte gjort tidigare, 
• förverkliga en gammal dröm  
• börja leva ett mindre inrutat liv

Frihet kan också handla om att slänga av sig en massa orealistiska krav som man har på sig själv och sin omgivning.

För många är frihet förknippat med att leva i och av naturen. En känd bok i sammanhanget är Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau som handlar om hur han bygger sig ett eget hus vid en damm och sedan lever där helt självförsörjande under några år.

Filmen Into the Wild handlar för mig om frihet och frihetens pris. Den är inspirerad av den sanna historien om Christopher McCandless, en ung man som överger sitt bekväma liv för att söka friheten på vägarna. Hans mål är att ta sig till Canada och leva mitt ute i naturen under en period.

Utan att avslöja för mycket kan jag tala om att Christopher McCandless som i filmen spelas av Emile Hirsch uppnår en viss frihet men får betala ett högt pris för den...

På ett ställe i filmen konstaterar han att:

Happiness is only real when shared

Jag tror att det ligger mycket i det. Ibland kan vi bli så besatta av att hitta frihet och lycka att vi inte inser att livet nog måste levas tillsammans med andra för att det ska bli meningsfullt.

Xperia Active

Det här inlägget kommer lite sent, det borde ha kommit före jul...men jag är å andra sidan ute i god tid innan min födelsedag :) Så alla ni som går och funderar på vilken mobil jag skulle vilja ha, här kommer svaret:

Sony Ericsson ST17i Xperia Active

Jag har alltid velat ha en orange mobil och den här har även lite annorlunda design. Den är dessutom damm- och vattentålig och displayen reptålig.

Här är ett klipp som visar att den är rätt så tålig :)

Garp och hans värld

Det är få saker som slår en riktigt bra bok. Precis som filmer så kan böcker vara bra på många olika sätt;

• en riktigt spännande handling där man inte kan sluta läsa för att man bara måste få veta hur det slutar
• ett kärnfullt eller väldigt uttrycksfullt språk 
• hög igenkänningsfaktor, det vill säga man känner igen sig i det som skrivs
• tankar som provocerar
• och så vidare...

Jag har aldrig läst något av John Irving tidigare men min bror tipsade mig om honom (tack för det) och det kommer absolut att bli fler böcker av honom. Han har skrivit ett femtontal böcker och slog igenom hos den breda läsekretsen 1978 med The World According to Garp (Garp och hans värld).

Bokens berättelse påminner på många sätt om filmen Forrest Gump, inte så att den handlar om liknande saker men det är en spretig historia där nästan vad som helst kan hända. Den innehåller en mängd färgstarka personligheter och många tvära kast. På baksidan av romanen står det:

Garp och hans värld är en av de mest kraftfulla och fantastiska romaner om oss människor som någonsin skrivits. Dess blandning av fasa och glädje, hat och passion får den att pendla mellan komedi och tragedi.

Jag tycker att författaren lyckas bra med att berätta om de olika människoödena utan att vare sig moralisera över eller fördöma deras handlingar. Han berättar helt enkelt bara rakt upp och ner utan några värderingar - det lämnar han till läsaren.

I berättelsen är Garp författare och en del av det han skriver återges i boken, bland annat första kapitlet i hans roman Världen enligt Bensenhaver. Jag blir lite irriterad över att jag inte får läsa fortsättningen, Irving borde skriva färdigt den och ge ut den som en egen bok.

Vill du läsa en stor berättelse om färgstarka gestalter så är det här ett bra val. Jag ska fortsätta med en annan bok av Irving - En bön för Owen Meany.

In the Valley of Elah

Som jag har skrivit i några tidigare inlägg så tycker jag det är väldigt intressant att försöka sätta sig in i förövarens perspektiv. Vad är det för mekanismer som får oss att begå fruktansvärda handlingar? Jag har just fått tag på Micael Dahléns senaste bok Monster på biblioteket men har inte hunnit läsa den än. I boken har han intervjuat fem mördare på tre olika kontinenter. Det blir nog ett inlägg om den senare...

Nåväl, nu ska det handla om filmen In the Valley of Elah från 2007. Jag har valt en annan bild än framsidan på dvd'n (som ni kan se om ni klickar på filmlänken) för den ger mig bara dåliga vibbar; en framsida med den amerikanska flaggan får mig inte intresserad av en film. För övrigt tror jag inte att jag hade sett filmen om jag inte fått den rekommenderad (tack Fredrik!) Tommy Lee Jones som spelar huvudrollen hör inte till mina favoritskådespelare, även om han är väldigt bra i No Country for Old Men.

Det skulle vara rätt enkelt att hitta argument för att såga filmen; Tommy Lee Jones är lite för mycket hjälte,  filmen är ibland väl förutsägbar, kombinationen av kvinnlig detektiv som misslyckas och manlig hjälte som lyckas osv.

Ändå blir jag verkligen betagen när jag ser filmen, den träffar rätt i hjärteroten. Här finns inga enkla lösninger och inga självklart onda och goda. En hel del trådar lämnas lösa och stora frågor finns kvar att fundera på när filmen är slut.

Så vill du ha en tankvärd film som problematiserar och funderar kring vad som gör oss till förövare så är det här filmen för dig. Vill du ha en svartvit film där de onda får ett hårt och skoningslöst straff av de goda ska du kanske välja en annan...

Little Miss Sunshine

En film kan vara bra på väldigt många sätt, i den här filmen handlar mycket om rollsammansättningen, det är verkligen en brokig skara karaktärer som lever nära inpå varandra. Den överoptimistiske pappan Richard som menar att alla kan bli bäst bara de försöker, mamman som gör sitt bästa för att hålla ihop den spretiga familjen utan att själv bryta ihop, tonårssonen som avlagt ett tystnadslöfte som han inte tänker bryta förrän han kommer in på flygvapnets utbildning samt en heroin-snortande farfar vars viktigaste råd till barnbarnet är att se till att få ligga med många kvinnor - inte bara en.

Nu höll jag nästan på att glömma den homosexuelle morbrodern Sheryl som just försökt ta livet av sig och därför inte får lämnas ensam.

I centrum av alla de här karaktärerna finns småmulliga Olive, sju år, som drömmer om att vinna en skönhetstävling för barn. Det är fantastiskt underhållande att se hur de olika karaktärerna krockar med varandra och alla ger sitt perspektiv på livet. Men det handlar också om att ställa upp när det väl gäller och att vara beredd att göra nästan vad som helst för en annan människa när det behövs.

Enligt Aftonbladet är filmen:

En underbar hyllning till rätten att slippa försöka vara en vinnare

Se den om du inte har gjort det redan och skriv gärna och berätta vad du tyckte om den...