Man utgår för det mesta från sig själv

Det är lätt att glömma bort att man ofta bara har sig själv som statistiskt underlag när man slår fast hur saker och ting förhåller sig. Man baserar råd på sin egen erfarenhet och tror att det ska fungera likadant för andra även om de har helt andra förutsättningar. 

När jag nu kommer att skriva om löpning så utgår jag från mina egna  erfarenheter (och även från sådant jag läst förstås) och de är ju inte allmängiltiga. Ni får helt enkelt ta alla råd med en stor nypa salt.

Jag har sprungit mer eller mindre under i alla fall 30 år. Vissa perioder regelbundet och ibland med lite längre uppehåll. Varför, kan man ju fråga sig? Under rätt lång tid handlade det nog helt enkelt om att jag ville vara en som springer, jag såg det som något sorts ideal att kunna springa relativt långt utan allt för stor ansträngning. Det handlade väl helt enkelt om självbild.

I ärlighetens namn kan jag ju konstatera att jag haft turen att födas med en kroppsbyggnad som lämpar sig bra för löpning.... Fast å andra sidan vet jag ju inte hur jag hade sett ut och mått utan all löpning...

Med det sagt - livet har lärt mig att det som är enkelt för vissa är nästan omöjligt för andra och vice versa, men det kan naturligtvis finnas en poäng med att utgå från sig själv även om det inte är allmängiltigt.