Frälsarkransen Vlll

På andra sidan Ökenpärlan hittar vi Bekymmerslöshetspärlan. Vi har tagit oss igenom öknen som symboliserar motgångar och misslyckanden och kommer nu fram till en plats av bekymmerslöshet.
Jag känner mig lite delad inför den här pärlan, det är inte alldeles enkelt att hitta ett bra förhållningssätt till den. Men först till det jag brukar säga eller tänka när jag kommer fram till pärlan:

Allt ju vilar i min faders händer,
skulle jag som barn väl ängslas då?
Känn ingen oro, känn ingen ängslan.
Den som har Gud kan ingenting sakna.

Naturligtvis kommer vi alla att stöta på problem, Gud har aldrig lovat oss något annat. Alla får vi vår beskärda del av både goda och jobbiga perioder. Jag tycker inte att det verkar finnas något samband mellan vad vi tror på och vad som händer oss i livet. Vad jag menar är att det inte går att undvika motgångar genom att försöka leva nära Gud eller genom att tala om för honom att man inte vill ha några motgångar. Det finns många exempel på människor som levt nära Gud men likväl råkat ut för olyckor, fattigdom och död. Det handlar istället om ett förhållningsätt - att inte bekymra sig i onödan, att inte bli fixerad vid misslyckanden och motgångar utan gå vidare. Att glädja sig åt allt det goda och vara tacksam för det.

Det skulle vara hemskt att i slutet av livet konstatera att man  har slösat en massa energi på att oroa sig för massa saker som aldrig hände. Då vill jag hellre ha som mål att uppmärksamma alla små glädjeämnen och allt gott som livet innehåller.

Vad säger ni, känns det här som ett rimligt förhållningssätt till en Bekymmerslöshetspärla?