Livet som transportsträcka

I det frikyrkliga sammanhang som jag är uppvuxen i framställdes ibland det här livet nästan som en transportsträcka till det riktiga livet. Man tänkte sig att det riktiga livet började först efter döden, det vill säga när man kom till himlen. Om man sen tar i beaktande att man skulle tillbringa hela evigheten i himlen medan man bara levde 70-80 år här på jorden så ter sig jordelivet rätt så marginellt...
Meningen med livet här på jorden blir bara att fatta de rätta besluten eller leva på ett sådant sätt så att man kommer till himlen. Tyngdpunkten ligger alltså inte på det här livet utan på nästa...

Att se på livet på det här sättet får lätt ett antal negativa konsekvenser;

För det första är det rätt så ångestframkallande att från och till leva i osäkerhet på om man verkligen kommer till himlen eller inte (underförstått så kommer man annars till helvetet). Även om man med hjälp av diverse bibelverser försökte övertyga sig själv så kunde man aldrig vara riktigt säker. Filmer av typen Som en tjuv om natten gjorde inte det hela enklare heller.

För det andra ligger det nära till hands att man blir så upptagen av det som eventuellt skall komma att man tappar fokus på livet här och nu. (En konsekvens av det kan bli att när en människa dör tänker vi mer på hur bra de har det i himlen än att vara glada för allt som de har fått betyda för oss.)

Jag har bestämt mig för att leva det här livet till 100%. Om det sen finns en fortsättning eller inte - det får bli en senare fråga. Jag tycker det känns konstigt att utgå från att det finns en fortsättning när vi inte vet någonting om det. Det här är ett fantastiskt liv och fullt tillräckligt även om det inte blir någon fortsättning. Livet är inte bara en transportsträcka till något annat utan nog i sig självt. Vad som sedan händer efter döden får bli en senare fråga...