Normalitet

I ett tidigare inlägg skrev jag om att vi alla lever i vår egen subkultur; ett sammanhang som för oss själva känns självklart men som ibland är svårförståeligt för den som ser på det utifrån. Det finns ingen gräns för hur konstig och märklig en subkultur kan verka när man betraktar den utifrån och det finns många berättelser om hur människor som lämnat en subkultur själva är förvånade över hur de kunde tillhöra den när de får lite distans till det hela.

Jag tänker ofta på vad Gardell skriver i första boken i sin triologi "Torka aldrig tårar utan handskar";

Genom att begränsa sin kontext uppstår normalitet.

Det är väl egentligen det vi försöker göra hela tiden, vi vill gärna känna oss normala och omedvetet tar vi ofta till oss sådant som stryker under och bekräftar det vi redan bestämt oss för att tro, eller tycka. För mig ligger utmaningen i att försöka lyssna på de som har en helt annan syn på livet, att göra vad jag kan för att vidga min kontext. Jag kan inte säga att jag lyckas speciellt bra men det är mitt mål i alla fall.

Det är en fascinerande upplevelse att försöka närma sig en annan uppfattning och efter ett tag inse att det faktiskt finns bra argument även för den. Sen gäller det nog att vidga sina horisonter i lagom takt...