Jag är inte speciellt förtjust i ljudböcker, jag vill se texten framför mig, läsa i min egen takt, pausa ibland och läsa om. Men när det gäller Tomas Sjödins Ett brustet halleluja så måste jag säga att det gav ett mervärde att höra honom själv läsa sin bok. Jag är väldigt lättrörd, framförallt när det gäller böcker och filmer, och jag kom på mig själv med tårarna rinnande vid ett flertal tillfällen när jag lyssnade på boken. Inte så att den bara var sorglig - tårarna ligger nära till hands även vid beskrivningar av lycka.Det är fascinerande att en människa som har varit med om så mycket smärta (två av hans söner har dött i en svår sjukdom) kan ingjuta hopp och framtidstro. Och att han genom allt det svåra har kunnat relatera till sin tro och även förmedlat den till andra. Här handlar det inte om en Gud som fungerar som ett lyckopiller eller som ger oss det vi vill ha för stunden utan om en Gud som finns som en struktur för själva livet och som alltid är större...
