Solisten

Jag har precis sett en film  på TV och det händer inte ofta. Men nu råkade jag bara sitta vid TV'n när den började och jag satt kvar och såg den. Jag hade inte hört talas om den men blev faktiskt rätt så betagen.

Den här filmen handlar bland annat om vänskap mellan två väldigt olika människor med väldigt olika förutsättningar. Men någonstans långt inne så är vi alla rätt så lika och har ungefär samma behov om vi bara vågar medge det. Tyvärr kan relationer ofta bli rätt ojämna på det sättet att den ena parten blir den starka och den andra svag. Är man stark så känner man det som att man hjälper den andre och att den andre egentligen inte har så mycket som man själv behöver.

Om relationer ska hålla i längden så måste det finnas både ett givande och tagande åt båda håll annars blir det en väldig obalans i det hela.

Filmen handlar också om styrkan i musiken. Som ett sätt att ge uttryck åt sina känslor, en förenande kraft men även en läkande kraft.

Slutligen handlar den om integritet, om rätten att själv utifrån sina ramar välja hur man vill leva sitt liv även om andra inte förstår det. Och att låta andra leva sitt liv även om man inte förstår deras val.

Filmen bygger på en bok som i sin tur bygger på en verklig händelse.

Det parenteslösa livet

Snart blir allt som vanligt igen... Snart är livet tillbaka i sin gilla gång...

För ett tag sedan såg jag på ett avsnitt av sommarpratarna på TV. Den här gången var bland annat fd friidrottaren Sven Nylander med. Han innehar det nordiska rekordet på 400 meter häck men benämns ofta som den "evige fyran" eftersom han flera gånger var nära men aldrig lyckades vinna en OS- eller VM-medalj. Naturligtvis blev det även lite prat om att han erkänt att han tagit kokain och även åkt fast för det. I det sammanhanget sas det någonting om att en sådan sak aldrig glöms bort. Vidare sa Sven att han alltid kommer att bära den erfarenheten med sig och att det även på vissa sätt hade påverkat honom i positiv riktning.

Ofta tänker vi kanske att vi är med om spännande eller tråkiga saker men att vi efter ett tag är tillbaka till någon form av ursprungsläge igen, tillbaka till det normala. Ungefär som en tågbana där man åker runt, runt men alltid kommer tillbaka till samma punkt igen efter ett tag. Eller som om det som hänt varit en parentes i livet.

Sanningen är att livet inte har några parenteser. När vi går igenom saker, får nya erfarenheter, eller upplever saker så förändrar det oss - livet blir inte likadant igen. Livet förändras hela tiden, det återgår aldrig till det normala. Det finns helt enkelt inget man kan kalla för normalt.

Alla erfarenheter, allt jag har varit med om har format mig till den jag är. Skulle jag plocka bort något ur mitt liv skulle jag inte vara densamma längre. Utan alla mina erfarenheter skulle inte jag vara jag.

Istället för en rund tågbana skulle man kunna likna livet vid en lång väg som aldrig kommer tillbaka till samma punkt. När vi väl har varit med om något kan vi inte sudda ut det, bara försöka göra något bra, eller mindre dåligt, av det...

Du kommer aldrig tillbaka. En annan man återvänder till en annan stad

skrev Dag Hammarskjöld och han hade rätt som vanligt...

Oproportionerlig surhet

Har man rätt att vara sur ibland? Eller rättare sagt har man rätt att vara sur utan någon speciell anledning ibland?

När vi hade småbarn, alltså barn som nästan alltid vaknade på nätterna av olika anledningar, kom vi fram till en regel: Det man säger på natten räknas inte!

På nätterna är man lättirriterad och allmänt småtjurig; väldigt få människor är på bästa humöret när man blir väckt mitt i natten och det blir inte bättre om man måste upp och byta lakan och så vidare... Då är det lätt hänt att man säger en hel del saker som man kanske inte riktigt menar - hjärnan hinner liksom inte med. Att sen försöka förklara allting man sagt morgonen efter blir mer eller mindre omöjligt. Ofta har man dessutom helt olika minnesbilder av vad som hänt.

Under julhelgen var vi vid ett tillfälle och hälsade på några vänner. Den ena halvan av paret berättade att den andra halvan hade varit oproportionerligt sur tidigare på dagen. Jag tyckte att det var ett väldigt bra uttryck. Ibland blir jag väldigt sur för någon liten skitsak och många gånger vet jag knappt varför jag är sur ens.

Jag tycker att det borde vara en mänsklig rättighet att ibland få vara sur utan anledning. Bara för att...

Into the Wild

Ett ord eller begrepp som klingar väldigt positivt för mig är frihet. Jag vet inte riktigt hur jag vill definiera det men det är definitivt något jag strävar efter. Jag tycker om filmer och böcker som gestaltar människor som på olika sätt blir fria eller frigjorda. Det kan till exempel handla om att:

• bryta sig loss från en destruktiv relation till en annan människa, 
• kasta sig ut och våga göra saker man inte gjort tidigare, 
• förverkliga en gammal dröm  
• börja leva ett mindre inrutat liv

Frihet kan också handla om att slänga av sig en massa orealistiska krav som man har på sig själv och sin omgivning.

För många är frihet förknippat med att leva i och av naturen. En känd bok i sammanhanget är Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau som handlar om hur han bygger sig ett eget hus vid en damm och sedan lever där helt självförsörjande under några år.

Filmen Into the Wild handlar för mig om frihet och frihetens pris. Den är inspirerad av den sanna historien om Christopher McCandless, en ung man som överger sitt bekväma liv för att söka friheten på vägarna. Hans mål är att ta sig till Canada och leva mitt ute i naturen under en period.

Utan att avslöja för mycket kan jag tala om att Christopher McCandless som i filmen spelas av Emile Hirsch uppnår en viss frihet men får betala ett högt pris för den...

På ett ställe i filmen konstaterar han att:

Happiness is only real when shared

Jag tror att det ligger mycket i det. Ibland kan vi bli så besatta av att hitta frihet och lycka att vi inte inser att livet nog måste levas tillsammans med andra för att det ska bli meningsfullt.

Xperia Active

Det här inlägget kommer lite sent, det borde ha kommit före jul...men jag är å andra sidan ute i god tid innan min födelsedag :) Så alla ni som går och funderar på vilken mobil jag skulle vilja ha, här kommer svaret:

Sony Ericsson ST17i Xperia Active

Jag har alltid velat ha en orange mobil och den här har även lite annorlunda design. Den är dessutom damm- och vattentålig och displayen reptålig.

Här är ett klipp som visar att den är rätt så tålig :)

Garp och hans värld

Det är få saker som slår en riktigt bra bok. Precis som filmer så kan böcker vara bra på många olika sätt;

• en riktigt spännande handling där man inte kan sluta läsa för att man bara måste få veta hur det slutar
• ett kärnfullt eller väldigt uttrycksfullt språk 
• hög igenkänningsfaktor, det vill säga man känner igen sig i det som skrivs
• tankar som provocerar
• och så vidare...

Jag har aldrig läst något av John Irving tidigare men min bror tipsade mig om honom (tack för det) och det kommer absolut att bli fler böcker av honom. Han har skrivit ett femtontal böcker och slog igenom hos den breda läsekretsen 1978 med The World According to Garp (Garp och hans värld).

Bokens berättelse påminner på många sätt om filmen Forrest Gump, inte så att den handlar om liknande saker men det är en spretig historia där nästan vad som helst kan hända. Den innehåller en mängd färgstarka personligheter och många tvära kast. På baksidan av romanen står det:

Garp och hans värld är en av de mest kraftfulla och fantastiska romaner om oss människor som någonsin skrivits. Dess blandning av fasa och glädje, hat och passion får den att pendla mellan komedi och tragedi.

Jag tycker att författaren lyckas bra med att berätta om de olika människoödena utan att vare sig moralisera över eller fördöma deras handlingar. Han berättar helt enkelt bara rakt upp och ner utan några värderingar - det lämnar han till läsaren.

I berättelsen är Garp författare och en del av det han skriver återges i boken, bland annat första kapitlet i hans roman Världen enligt Bensenhaver. Jag blir lite irriterad över att jag inte får läsa fortsättningen, Irving borde skriva färdigt den och ge ut den som en egen bok.

Vill du läsa en stor berättelse om färgstarka gestalter så är det här ett bra val. Jag ska fortsätta med en annan bok av Irving - En bön för Owen Meany.

In the Valley of Elah

Som jag har skrivit i några tidigare inlägg så tycker jag det är väldigt intressant att försöka sätta sig in i förövarens perspektiv. Vad är det för mekanismer som får oss att begå fruktansvärda handlingar? Jag har just fått tag på Micael Dahléns senaste bok Monster på biblioteket men har inte hunnit läsa den än. I boken har han intervjuat fem mördare på tre olika kontinenter. Det blir nog ett inlägg om den senare...

Nåväl, nu ska det handla om filmen In the Valley of Elah från 2007. Jag har valt en annan bild än framsidan på dvd'n (som ni kan se om ni klickar på filmlänken) för den ger mig bara dåliga vibbar; en framsida med den amerikanska flaggan får mig inte intresserad av en film. För övrigt tror jag inte att jag hade sett filmen om jag inte fått den rekommenderad (tack Fredrik!) Tommy Lee Jones som spelar huvudrollen hör inte till mina favoritskådespelare, även om han är väldigt bra i No Country for Old Men.

Det skulle vara rätt enkelt att hitta argument för att såga filmen; Tommy Lee Jones är lite för mycket hjälte,  filmen är ibland väl förutsägbar, kombinationen av kvinnlig detektiv som misslyckas och manlig hjälte som lyckas osv.

Ändå blir jag verkligen betagen när jag ser filmen, den träffar rätt i hjärteroten. Här finns inga enkla lösninger och inga självklart onda och goda. En hel del trådar lämnas lösa och stora frågor finns kvar att fundera på när filmen är slut.

Så vill du ha en tankvärd film som problematiserar och funderar kring vad som gör oss till förövare så är det här filmen för dig. Vill du ha en svartvit film där de onda får ett hårt och skoningslöst straff av de goda ska du kanske välja en annan...

Little Miss Sunshine

En film kan vara bra på väldigt många sätt, i den här filmen handlar mycket om rollsammansättningen, det är verkligen en brokig skara karaktärer som lever nära inpå varandra. Den överoptimistiske pappan Richard som menar att alla kan bli bäst bara de försöker, mamman som gör sitt bästa för att hålla ihop den spretiga familjen utan att själv bryta ihop, tonårssonen som avlagt ett tystnadslöfte som han inte tänker bryta förrän han kommer in på flygvapnets utbildning samt en heroin-snortande farfar vars viktigaste råd till barnbarnet är att se till att få ligga med många kvinnor - inte bara en.

Nu höll jag nästan på att glömma den homosexuelle morbrodern Sheryl som just försökt ta livet av sig och därför inte får lämnas ensam.

I centrum av alla de här karaktärerna finns småmulliga Olive, sju år, som drömmer om att vinna en skönhetstävling för barn. Det är fantastiskt underhållande att se hur de olika karaktärerna krockar med varandra och alla ger sitt perspektiv på livet. Men det handlar också om att ställa upp när det väl gäller och att vara beredd att göra nästan vad som helst för en annan människa när det behövs.

Enligt Aftonbladet är filmen:

En underbar hyllning till rätten att slippa försöka vara en vinnare

Se den om du inte har gjort det redan och skriv gärna och berätta vad du tyckte om den...

Lars and the Real Girl

Jag har jobbat som lärare under rätt många år och ofta har jag tänkt att skolan ibland är rätt dålig på att ta hand om människor som inte riktigt passar in i systemet. Och egentligen är det väl samma sak även utanför skolvärlden. Det är ju oerhört tragiskt att vi ibland pratar om normala och onormala människor. Vad i hela världen är en normal människa? Och är det verkligen något att eftersträva? (att vara det alltså)

Det här är en film om hur en människa får finnas med i en gemenskap trots att han inte riktigt är som alla andra.

Att leka innebär ju ofta att man lever sig in i en annan värld än den man normalt har omkring sig, vad som finns eller inte finns är inte längre så viktigt, det är bara att låtsas så finns det. Barn har för det mesta full koll på vad som är på riktigt och vad som är på lek och de kan hoppa in och ut ur leken utan problem. I leken kan de prova på saker som de inte skulle våga eller klara av i verkliga livet. De kan också bearbeta jobbiga saker och erfarenheter i leken.

Ibland kan det vara bra även för vuxna att leka och kanske det till och med kan vara bra att låtsas att leken är verklighet...

Det här är en riktig måbrafilm som jag verkligen rekommenderar. Kom hit och låna den av oss om du inte kan få tag på den.

Här är en länk till en trailer för filmen.

Frälsarkransen VI

Nu har vi kommit fram till den stora vita pärlan näst efter Jagpärlan - Doppärlan.

Dopet kan ses som en symbol för att börja om, att bestämma sig, att våga en gång till och att överlåta sig till någonting. Jag tror att det finns en poäng i att titt som tätt klargöra för sig själv vart man är på väg - vilken inriktning man vill ha på sitt liv. Någon har sagt att det är riktningen som är det viktiga, inte hastigheten eller den aktuella positionen. Följer vi en viss riktning kommer vi förr eller senare fram :)
Jag brukar tänka eller säga följande när jag håller i Doppärlan;

Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

För mig handlar uttrycket din väg inte om en exakt väg att följa där det blir väldigt viktigt att fatta rätt beslut vid varje vägskäl. I min ungdom fick jag ofta höra att Gud hade en A-plan för mitt liv och att det var viktigt att alltid följa den, annars kom man vilse och livet blev inte så bra som det skulle kunna blivit. Jag tror inte att det är ett speciellt konstruktivt förhållningssätt, det skapar en oerhörd press och det går ju aldrig att veta om man är exakt där man ska vara. Till slut blir varje litet val avgörande och vem kan leva med det?

Snarare handlar det om att klargöra riktningen för sig själv - jag vill så gott jag kan följa Jesu exempel, dvs. ett liv i kärlek där allt inte bara handlar om mig själv. Jag vill vara en del av ett större sammanhang och kunna vara en hjälp och förebild för andra. Jag vill också leva beroende av andra.

Naturligtvis misslyckas vi ofta med våra föresatser men jag tror att chansen att lyckas ökar om vi gång på gång påminner oss om vad vi vill.

Livet är inte ute efter mig

Tomas Andersson Wij

Foto: Sandra Löv 2009

Under det senaste året har jag vid flera tillfällen när jag inte känt mig på topp lyssnat på låtar av Tomas Andersson Wij. Hans låtar har följt mig ända sedan jag köpte hans första lite okända skiva Ebeneser 1998. Jag har tidigare skrivit om hans låt Oroshjärta och nu ska det handla om Tommy och hans mamma. Det är framför allt några rader ur låten som har betytt mycket:

En sak har jag lärt mig nu, livet är inte ute efter mig
En sak har jag fattat äntligen, livet vill mig inget ont

Det kanske kan låta märkligt men under många år kände jag det nästan som att någon, något eller själva livet var ute efter mig. Det gällde att bete sig rätt, visa upp en välputsad framsida, säga rätt saker, tro rätt, tycka rätt, tänka rätt, äta rätt, lyssna på rätt musik och så vidare...
Alltid någon form av rädsla för att någon ska se igenom och förstå hur man egentligen var. Jag kom ofta på mig själv med att tänka ut försvarstal som kunde vara bra att ha till hands om någon viss situation skulle uppkomma.
Vilket tråkigt liv, alltid jagad och i försvarsställning...

Nu har jag insett att jag faktiskt får tro och tänka precis vad jag vill. Andra får tro och tycka vad de vill och det spelar ingen roll om jag delar deras uppfattning eller ej. Jag måste fråga mig själv vad jag innerst inne känner  och sedan gå på det.

Ett stort tack till Tomas Andersson Wij för den här och många andra låtar med texter som ofta beskriver just det jag känner och sätter ord på det.

Det vore intressant att veta om någon känner igen sig och har känt likadant?

127 Hours

Jag tycker att man alltid måste bedöma filmer utifrån genre. Äventyrsfilmer är inte min favoritgenre men den här filmen står sig bra i genren. Det handlar inte om storslagna effekter eller våldsamma katastrofscener utan om en ensam mans desperata kamp för att överleva och klara sig ur en verkligt svår situation.

Filmen bygger på den självbiografiska boken Between a Rock and a Hard Place av Aron Ralston från 2004. Rent generellt tycker jag inte att det spelar så stor roll om en film är baserad på något som verkligen har hänt eller ej - det är inget som säger att det blir en bra film bara för att det har hänt på riktigt. Och omvänt så överträffar alltid verkligheten sagan i alla fall. Varför ska man se den här filmen kanske någon undrar. Jo, det finns flera bra anledningar :)

• För det första tycker jag att den är snyggt gjord, den lyckas gestalta huvudpersonens känslor, tankar och ångest på ett bra sätt. Det är spännande och det känns i magen när man ser den (just magkänslan är ett viktigt kriterium för mig när det gäller filmer). I en stor del av filmen är det bara huvudpersonen Aron man ser och ändå blir det aldrig långtråkigt eller segt.
  
  
• För det andra väcker filmen någon sorts äventyrslust hos mig och det är något jag verkligen skulle vilja ha mer av! Jag blir inspirerad av huvudpersonen som hela tiden vill uppleva och känna så mycket som möjligt. Ibland blir jag så trött på mig själv som ofta tar det säkra före det osäkra och undviker utmaningar. Det ska bli ändring på de - kollade just priser på fallskärmshoppning på nätet...
  
  
• För det tredje är det fascinerande att se hur långt viljan att överleva kan driva oss. Förmodligen är det först när man inser att man är på väg att dö som man vågar göra det man måste...